försonar allt. sinal af n-k-t. (Forts. fr. or 110) ide uppstod ett oredigt slottet, och något seddades ofversten med sin fliceren till et för dem I tillsluten vagn, escoritrupp. Intet ord vexlade åkte kände Eleonore Hon drog den icke tillsakta :YOch detta af dig, uskade,? svarade denne, ig upplösning på gåtan.? an eft ord, och med få passerade de på detta sätt aftonen af tredje dagen els plaskning och af den mma, alt man var vid innade och Emil uppmaalt stiga ur för att beet, något från land lig, sade han till öfversten, er beqvämlighet och ni nderrätielser.? Utan att len, som snart förde dem Emil tog ett aktningssten, och ett sorgligt af läppte hennes hand kände föll något, som han sorgan begaf sig i land, och flägsnade sig. Det var i sällhet flytt. ENE. Stormen. Morka, hotande moln sammmandrogo sig öfver septemberhimlen; åskan mullrade doft och dess starka knallar rullade i tusendubbladt echo öfver de skrofliga klipporna, som då och då upplystes af den hvåsande blixtens blågula sken. Vilda håfde sig hafsvågorna och bröto sig skummande emot de obevekliga bergen. I luften brusade det, som hade det varit dänel af flere sorenade vattenfall. liasssoglarne sökte skydd mot det alltmer tilltagande ovädret i bergsskrefvorna och landidjuren kropo bäfvande in i sina gomslen. I strida skurar störtade regnet ölver fallet, der det banade sig djupa vägar, till dess det hann aft dölja sig i det rasande bafvetsskote. Det var verkligen en sasans stund och mången modig seglare faun då sin graf i det kalla djupet, eller slungades han mot de hårda stenmassorna och krossades, der hans ben sköljdos af den salta vågen, så vida ingen vänlig hand af en handelse träffade honom och bäddade honom ned i sanden. På samma stormiga afton sutto i en liten stuga, uppförd bäand bergen, dess invånare, en gammal man, med sin dotter, foga öfver tjoget, som man kunde tycka. Mannen bar en grof yllen drägt af obestamd färg, men till snitt sådan som strandfiskare bruka den. Håret, som sparsamt betackte det lutande hufvudet, glänste at silfver, och det halsslocknade ögat hvilade på de i spiseln glimmande kolen. Den gamle sade icke ord, men betackte sin fårade panna understundom med handen, liksom han velat draga sig något till minnes; ibland spratt han till, som hade han vaknat ur en förskräckande dröm. Den unga flickans dragt var lika enkel, men elt obeskrifligt behag hvilade ändå öfver de bleka sorgbundna anletsdragen. IIon lade emellanat en torrvedssticka på elden, för att skalla sig ljus, så att hon kunde fortsätta sill arbete, som bestod i notbindning. Då och da fäste hon, liksom bedjande, sina blickar på den tigande fadren, men hon sänkte dem åter till sitt arbete, liksom hade hon varit rädd for alt störa honom i sitt grubblande. ssasligt skakades den lilla kojan af en väldsam stormil. Eu stor raggig hund kröp tjutande intill den unga flickan, som i detta ögonblick ropade ett ovilkorligt hu!? Det är en bister storm i afton, sade den gamle, jag kan knappt minnas alt jag öfverlefvat nagon sådan, och jag är viss att den gifver hafvet många ofler. Han hade icke väl sagt detta, förr än hans uppmarksamhet väcktes af ett ljud, liknande ett kanonskott. Hvad var det ?? frågade han och lyssnade. Snart hördes ett annat skott och straxt derpå ånyo ett. Nödsignal, sade gubben, menniskolif äro i fara, vi skola försöka om vi kunna rädda dem; tag den lilla hornlyktan, mitt barn, och följ mig.? liasligt kastade hyddans begge innevånare på sig ett grost ytterplagg och begåfvo sig skyndsamt till stranden, åtföljde af hunden Trogen, på en väg, som vandrare, mindre vana än de, aldrig någonsin kunnat hitta. Framkomne till stranden sågo de ett ljus våldsamt kastas hit och dit. Det var en lanterna, som blifvit hissad på masttoppen af det fartyg, som nu under en strid på lif och död kämpade med vågorna, sedan det aflossat de tre nödskotten, hvilken skulle tjena såsom ledning ifall i dessa trakter funnes någon menniska barmhertig nog att vilja våga sitt lif för att rädda en medmenniskas. Med förundransvärd hastighet närmades fartyget intill den klippiga stranden, och de två åskådarne voro intagna af basfvan för de olyckliga sjömännen. Då törnade sig en skyhog våg mot den bräckliga byggnaden och kastade den på en klippa, få alnar från det stalle der siskaren och hans dotter befunno sig. Ettstarkt brakande och ett genomträngande skri hördes. Vanternan var sorsvunnen och allt åter tyst, utom stormen, som ännu fortfor all rasa med samma vildhet. Pilsnabbt kastade sig Trogen i hafvet och få ögonblick derefter framsläpade han till sin husbondes fötter en till utseendet liflös, ung man, klädd i sjamansdrägt, hvilken likvål icke kunde öfvertyga den gamle fiskaren derom, att ynglingen var sjöman till sitt yrke. Snart befann han sig i fiskarens varma boning, der han snart, genom en omsorgsfull värd, ej mindre af denne, än hans täcka dotter fann sig återkallad till lifvet, fastän det svåra arbetet i stormen och det kalla badet hade så betagit honom alla krafter, alt han var ur stånd att besvara någon fråga, som af det välvilliga folket ställdes till honom. I en liten kammare, den enda som fanns, utom stugan, der vi gjuit bvonantskap med den gamle fiskaren och hans dotter, var snart af denna sednare tillagadl ett beqvämt, fastän tarfligt läger. Dor inbars den räddade, och hvilade snart i en djup slummer. Fiskaredottern, hvilken utbedt sig, alt först sa vaka öfver fremlingen, satt vid hans bädd och läste i det matta skenet, som en för tillfället inrättad lampa spred i rummet. Men hur hon läste voro ändå icke hennes tankar fästade vid arbetet. En okänd oro bemäkligade sig hennes hjerta och hon kastade rädda blickar på den sofvande, liksom hade