Helsingborgs-Posten – 17 september 1860, sida 3

märksam betraktare skulle förnummit huru hennes hjerta kllappade. väÅck, lilla fröken! se der den unge herrn, som är här så ofta, och som gör oss så mycket godt, liksom vore han skickad af fröken sjelf, sade Anna, då hon varseblef Emil der han stod i dörren, snarare lik en bildstod, än en lefvande varelse. Emil afbröt henne, skyndade fram och gjorde en lått bugning beledsagad af en artighet, eller ursägt, hvilketdera han då för tillfället hade till hands. Då Eleonore besvarade hans helsning märkte han en tår i hennes öga. Huru kunde hon tillbakahålla den? Anna hade ju talt med så berämmande ord om den okände, och nu stod han der, i hela glansen al sin ungdom; men Emil erinrade sig, då ban såg tåren i ögat på den hvitklädda flickan, blomman, som han hade skådat i drömmen. På detta säll träffades ofta de unga, och under hand upplagade den kärlek de närde för hvarandra i en flammande eld. En dag då de vandrade i den kring fiskarkojan belägna skogbevuxna ängen, och tiden val inne, att de skulle skiljas, utbytte de omsesidigt bekännelsen om hvarandras kärlek Svaret! hvar och en utaf dem gaf den andre gissas lätt. Men sedan Emil redan var pi motsatta stranden, såg han den älskade änm hviftande med sin hvita duk. (Foris.) ADAD q9(—