och desse omgäfvos i sin tur af prunkande, med täck löfskog bevuxna ängar. På något afstånd till höger låg vid strandenien liten skogsdunge en rödmålad treflig koja, och utanföre den en båt, hvaraf han kunde sluta, alt åbon i denna koja var det föråldrade godsets fiskare. Ändtligen återvände han, glad i hågen, och träffade på gården den gamle hofjunkaren, som med den fornojdaste min i verlden helsade ett gladt god morgon på sin älskling. Med den honom egna godlynthet frågade han sonen, hvar han hade varit, och då denne berättade, kunde gubben icke låta bli alt fälla tårar öfver den känsla hvarmed den lefnadsglade ynglingen framförde sina ord, ly så mycken erfarenhet af verlden hade gubben, alt han fann det sonens hjerta ännu var oförderfvadt, och huru gladde icke detta den mot grafven lutande fadren. På Emils frågor fick han veta att det gamla slottet beboddes af en öfverste, som för sina politiska tänkesäll måst lemna tjensten och nu lefde af de knappa inkomsterna srån det förfallna godset. Han hade utmärkt sig som en tapper man, och var såsom sådan aktad af alla, och denna hans förtjenst hade fredat honom för många svårare obehagligheter, hvilka han dragit öfver sig genom sin politiska oforsiglighet. Men som han var af särdeles gammal adel såg han alla dem, som icke kunde räkna sina anor från ett lika åldrigt stamträd, öfver axeln, och särdeles hätsk var han emot dem som. icke delade hans politiska åsigter. Derföre hade det aldrig varit något umgänge emellan honom och hofjunkaren, och har skyddes af nästan alla grannarne. Men har egde en dotter, den sköna Eleonore, som vai olt mönster för sitt kön, men som aldrig sicl