Kärleken försonar allt. Svenskt original af n—ket. I. Bekantskapen. Den unge ridderlige Emil H— hade nyligen hemkommil från akademien, der han slutat sina studier, och stod nu färdig att ingå i armen, såsom en välbeställd officer. Hans far, en gammal hofjunkare, som tillbragt sin mesta och bästa tid vid hofvet, men nu ville framlefva sina sista dagar i lugn på ett utmärkt vackert landtgods i en af rikets skönaste provinser, satte visserligen värde på bördens foreträden, men ansåg dem icke vara tillräckliga, att bevisa dess egares duglighet till någonting framför den, hvilken saknade dessa soreträden. Min Emil, sade han derföre alltid, Rnan hafva nytta af sin börd, emedan den lättare torde hjelpa honom fram häri verlden, men han skall derjemte hafva sådana kunskaper, som kunna göra honom skicklig, att bekläda de poster, med hvilka han framdeles torde hedras, och att sätta värde på dem, hvilka söka dessa kunskapers inhemtande såsom en ersättning för mistnin— gen af börd. Visserligen kunna de yttre manören bildas i de högre sallskapskretsarne. men hjertat mäste bildas genom studier. Sjolf har jag aldrig erhållit en sådant bildning, och mången gång i mitt lif har jag med saknad måst erfara detta. Derfore skall min Emil icke blott vara en man af börd, utan han skall också blifva en man af värde.? Med sådana grundsatser var det naturligt, att Emil skulle erhålla en uppfostran, hvars