Helsingborgs-Posten – 14 september 1860, sida 2

700, utropade den unga slickan, — det är ingen omöjlighet! — ni må se ut hur som helst — ni må vara ett vidunder af sulhet — jag älskar er dock?. Knappt hade hon uttalat dessa ord, förrän gardinen drogs undan. Dagsljuset föll på Guillielmos stora, missbildade ansigte. Han kastade på henne en strålande blick, som tycktes spränga hans stora ögon. Hon bleknade — hon tycktes med möda qväfva ett anskri och sjönk sanslös ned i stolen. Nästan i samma ögonblick utropade DT Carbone: ÅIljelp! hjelp ! han dör ! Läkaren, som hade stått utanför dörren, störtade nu in. Guillielmo drog sitt: sista andetag. Läkaren lade handen på hans stillastående hjerta och häpnade vid åsynen af den gestalt, som låg framför honom. lan tillslot de brustna ögonen, betäckte den dodes ansigte och drog gardinen framför hans läger. Den gamle hofmästaren och tjenaren störtade under bitter klagan fram till liket. Men nu hade den unga flickan återkommit till sig sjelf. — Jo likväl, — utropade hon, vskulle jag älskat dig evigt äfven i den gestallen. I dina ögon såg jag din sjals hoghet. Hon drog undan gardinen och knäböjde vid bädden der den döde låg. Kom mitt barn!? — sade sadren — det är blott vid vår fremmande väns lik, som du knäböjer. Hör mig! — hviskade hon till den döde — hör mig der du nu vistas! Tag medvetandet om min kärlek med digi din evighet! Jag kan icke älska någon annan så högt som dig — jag skall återse dig i den skepnad, som din odödliga ande skall ikläda sig — jag har redan uppfångat en skymt af ditt