Den Fremmande. Novell af h. S. IXNGCEMANN. (Forts. fr. nr 107) Både vicomten och den lärde d:r Carbone sågo forlägna ut vid denna den unga svärmiska flickans öppna kärleksförklaring. Sjels nedslog hon de blixtrande ögonen och rodnade djupt; men snart glömde de alla tre allt annat vid det utrop af blandad glädje och smärta som hördes genom gardnen. Jag är den lycksaligaste och dock den eländigaste af alla menniskor,? ljöd nu sremlingens röst, — ?den skönaste och ädlaste qvinliga själ, som har kunnat älska mitt inre väsende utan att se eller bekymra sig om den yltre gestalten — hon skall vara nog olycklig att dåras af röstens klang eller af flyktiga ord, som dock endast äro den dolda, osynliga naturens toner — hon skall anse sin sympali för mina meningar och åsiglter för den eviga känsla, som blolt är möjlig, då tvenne väsenden stå i fullkomlig klarhet inför hvarandra! — Bästa, käraste signora! Ni har gjort mig oändligt lycklig, men denna sällhet älföljes af en smärta, som hotar att upplösa och tillintetvöra mig. — Käre d:r Pietro, tag det lilla papper, som ligger i det förseglade kuvertet på min pulpet och läs upp det för de vänner, som jag ser här vid min, bädd, fast jag är sjelf dold för deras Jg0ON. pä han tystnat, öppnade d:r Carbone kuvertet, som låg på den låga pulpeten och läste högt hvad Guillielmo för tre dagar sedan skrifvit på det deri liggande papperet.