der of; alla. En bändelse gjorde, att jag nå gra dagar efter min mors död fid weta, bwem den verson war, fom få bärdt afwisade min pön om bjelp är en döende mor. sislilliga gånger bar jag bällit vå att stöta tillsammans med honom, men alltid undwikit det, under det jag allwarligt söfte befämpa min Owilja mot honom, bwari jag ej förrän nu fullkomligt lyce kats. det wille emellertid, — eller rättare (Gud wille att wi skulle träffas under motsatta sörbållanden. Nu, berr daron, förstär ni mig safert? För en tid tilbaka klappade det bärs tigt vå min dörr en natt; det war en förhvifs tad foder, fom bad mig om hjelv ät fin döende son; han kastade guld för min fot och bad mig begära, ywad jass wille. Rösten tocktes mig bekant, och vå jag fom i rum, der ljus fanns, ätersäg jag i donom densamme, bwars läpp en gång var böjd öfver mitt bufwud, men nu böjde ban knå för mig och jag war den måfilge. Jag gjorde allt hwad pligten bjöd mig, Gud war god, och med hans biständ blef senen återskänkt åt lifäwet. Nu, or baron, fom: mer ni oc) bjuder mig penningar, men bebäll ert guld! Jag bad er en gång och fick ej; nu par jag förtjenat det och will ej ba. Det är min bämnd! Tro ej, att jag will förödmjnka er, nej! iaa wil blott med enksa sanningen wi. få er, Ait Gud Pan ödmjnka den stolte! Afwen ni, hr baron, mäste nu stå i en skuld, fom ej fan betalas, enär jag ef will emottaga betal: ning! Omad sager ni om bämnden? frågade dofiorn slurligen, under det ett mildt leende pe: fade Omfring bans täppar. Baron W.., fom, efter längsumt sökande i min: nete gömma, slu:linen bade erinrat fia den läns gefen timade händelsen och oj twiflade på dofs sorng ord, sänkte fin blick och stoppade äter in venningarne. Han räckte sin hand åt doktor K. od) fore: förfät — förlät, br doktor! — jag håller med om: Det går få underligt till i werlden (Chr. Bl.) — —