bättre dagar. ett hem, ta werldens lagar ej lyder dem. ng skall beslämmas, lagens makt. h flämmas sjelj har sagt. ninister — vorfföljen tar, — ister en landets far, nanfalla, den gryr. lormala re blir martyr. elter blifwit afsjungna ublicisten de sweuske De: den berömda swenska darne sjunga då alla på r, hwar och en på dep vite er daa de Swenskes Mig fyntes det at de re. eg bar betydelig meget uder udvendig vel den fan sige Dem hvor Bi over helt ulige Motiver ludet blive end hvad vi armonia. lät mig, herr Hoiland, det notska storthingets Wi stå wisserligen i po: molifa stäåndpunkt: ni, ett de representant, jag på ålder och mina förfäders sjelfskrine lagstistare. i lide ingen Selvffrivens hetter nogen Avel. Adelsmaunen (attigt). Men wåra åsigter torde dock kunna sammanjemfas, ty j hafwen likwäl själsadel, mine herrar! Publicisteu (liflig:). Nej, nej, vi have slet ingen Adel! Presten. Detta faktum kan också ganska wål låta förklara sig af de båda folkens olifa utweckling. Wi äro ett gammaltafolk, wår samhällsinrantning oc) historin ar den älosta i Curora. Kirkesangeren. Jeg er vilt tvgen liter dannet Mand, men dog rinder der mig i Huen ar have let I Munchs Historie, det Invans dringen i Norge ingenlunde er skeet söledes og over Sverrig, men at vore Fedre ere gaaet den nordlige Vei rundtom den Botniske Bigen, saa at Vardöe er den cl bebocde Pict i Norge. Borqgaren. Med all akining för den lf: lige, snilltike storkhingsmannen nödgad jag dock reservera mig mot dessa allusioner rå historien. Det år till den, fom wåra sjelfskrifna revrefen: tanter alltid wädja; men wi frie mån hafwa intet att lära af forntiden: wi hylla framåt gåendet och böra derföre hafwa wär blick ofrån: wändt spänd på framtiden. Publicisten. Jeg beundrer den siste mrede Taler og billiger i Ålt hans Nefervation. Til lad mig, mine Herrer, at for ham uddringe en Skaal! (Stiger upp på bordet och håller föl jande tal.) Mine Herrer! J det norske Folks Navn manae jeg her tolke den dybe Beundring vi hyse for den svenske Folktribunen Rouge. Daa vi för vem fansom polilisk person og Pas triot hyse saa megen Höiagtelse, saae mage jeg tillstaae at De saasom Dramaturg har veret misfjendt i Norge. Deres Hittedöru blev pibed ud i Christiania; men hvis De havde veret befjendt såsom Den politiske Koden etter i Profbladet :eller Frihetens lön, da havde de visserlig i Norge gjort lige fara megen Lykke som i Sverrig. Men det er cqentlig frå det Ojeblik, at de har taget Parti for os mot det svenske Overgreb, ar Deres Navu har faaet Penne skjönne Ålang mellem Norges Fjelde. Da nu ifke en eneste Mand her i Norge har vovet beve nin Stemme mod hwad vi anscet för vores Födelands Sag — vor nationalfölelse vilde öleblifkelig have knufet ham, vi vilde dybehave foragtet ham — da fan De fatte hvilken dyb Höiagtelse vi maae have for de Mend, fom i Sverrig forsvaret samme for os saa dyrbare Sag ogsaa imod sit ejet Folk, og jeg baaber det iffe er indiskret, hvis jeg opmaner Jer her nerverende Svensker at Pan denne Grund med mig udbringe et Leve for den fore Rouge! Borgaren (jwarar). Mina herrar ! Jag igenfänner i denna heloning en flägt frän det fria Morges friffa fjellar; och denna sköna uppmår rande srihet stulle wi gifwa till pris åt ett folk, som sjelji fudar under aristokrat och prefts wålde! — Sej, mine herrar! der år Nore, fom år kallad att bryta Öweas fjettrar! Det är hår wi sinna förebilden till den frihet, som en dag skall ftråla öfwer Sweriges dalar, — Jag år republikan och will öppet erkänna att jag dock finner en flådd — en enda — uti den norska frihetens sol: — det är den, att det dock till namnet är en konung, som står i spetsen för eder republik; och hwem hafwen j att tacka för denna nesliga inskränkning? Jo, (flår med handen i bordet) ingen annan ån föreningen och Swerige! (orrmånnen ropa: bravo!) Må ingen förebeå mig såsom en inkonseqvens att jag låtit pryda mitt republikanska bröst med denna kröningsmedalj: det är den röda färgen som försonar mitt republikanska sinne — en blå och gul bandstumap skulle jag aldrig förs nedra mig att bära. (Bravorop af norrmåne nen.) Måtte för Swerige randas den dag, då den siste adelsmannen hånger i dan sisie prestens tarmar! OM till dess, mine herrar, låtom oss inga ett förbund att fiadigt föröds njufa ett land, som judar under ett så nesligt slafweri! (Norrmånnen skrika: bravo! bravol) Kirkesangeren (till presten.) For at nu igjen fomme til vort forrige Nefonnement, made jeg oplyse Dem om, at i Norge have Brofterne slet Jntet med Wolitiken at beslille; — det er kun Kirkesangerenc. Adelomanuen. Ja, hår förstår man att wärdigt uposkana intlelligensen. Publicisten Og Selvftendigheden, min Herre! Hvor skulde det bere med os, hvis v, ikte gjorde Afseende paa Intelligens og Selv! ftendighed ? Forenede, fom vi ere, med et törer? o megtigere Zolk, vilde vi derforuden snar? blive knusede; men siig mig, naar har ent Normand ladet knuse fig? Man mare komme med NRefoner eller ifke, vi vige ej er Fjer fra hvad vi anse at vere Norges IEre, Borgaren. Och deta för eder storhet, mina herrar. Hwad skulle t. er. jag betyda om jag gåfwe wika för förauftsskäl ? Kirkefangeren. Ret fra! Dog have o ogsaa materielle Hielpmidler at ttole paa. (Till Bonden.) Have de for er. i Sverrig jaa fore Ore fom vi have ar opvise? Bonden. Nej, i Swerige ha wi inte så stora orar. Kirkesangeren. Deres oysaa give vore efter? Bondeu. Ja, der fins inte heller så stora swin. Publicisten (som börjar att bli upprymd.) Og disse eldgamle Fjelde, hvor have vel de fin Mage? Og denne lille ubetodende Tronds Sviin maae vel