Helsingborgs-Posten – 27 augusti 1860, sida 2

dar-halten, och han i den bleka, framför honom stående, lislosa marmorbilden igenkände sin egen fordna fåstmö. En enda blick visade honom i sin helhet den olycka, som hans skoningslösa beteende måste hafva anrättat i den stackars flickans hjerta. Den bittra köld och det känslolösa lugn, som hade måst såsom gagnlösa uppgifva striden mot förtvislan; hennes fasta af osveransträngning matta blick ...voro tydliga bevis på häftigheten af de tryckande känslor, som hade sönderslitit hennes hjerta. Han insåg tydligen, att den arma varelsens lidande måste hafva uppnått den högsta grad af förkrossande qval, och att hon nu var nära alt duka under för desamma. Hennes ögon hvilade i onaturlig glans — såsom tillhörde hon icke mera de Jefvandes antal — med ett uttryck af kärlek på Perry, och denne, mäktigt gripen genom den på honom fåstade, bedjande blicken och nästan tillintetgjord i känslan af silt fel, hade sänkt sitt hufvud och vågade icke se på henne. Han hade icke ansett det möjligt att en enda dag kunde ästadkomma så stor förändring, eller att smärtan vore i stånd alt anstifta så grymma forhärjningar, ty i sill gränslösa lättsinne hade han dömt hennes hjerta efter sitt eget, och om han också var osvertygad om, att hans otrohet skulle tillskynda henne långvariga lidanden, så hade han dock ej gjort sig det ringaste begrepp om möjligheten af det hjertslitande tillstånd, i hvilket han nu så plötsligen såg henne. Det var försent, all Perry med fasa tänkte tillbaka på sina handlingar, och allvarligt ångrade dem... försent var det ock, att han, som aldrig brukade bodja, nu ovilkorligen uppsände en varm bön, att hon, hvars oskyldiga hjerlas