Episod ur Ole Bulls lif, berättad efter konstnärens eget muntliga meddelande. Bakom Alperna ligger miraklernas land. äfwentyrens werld. Wi wilja icke tro på mirakler, icke höra talas om dessa; äfwentpren deremet äro oss fära; till dem lyssna wi erna Ett sädant af det slag, som blott kan inträffa för sulla, egde rum i Bologna är 1834. Den fattige uorrmannen Ole Bull, fom ingen då lände, war kommen få långt söderut. I hemmet hade wäl en och annan trott, att det rörde fig något hos honom; men de flefte, som det alltid går, förutsade: Det blifwer icke något af Ole. Sjelf kände han, art han måste uti werlden, för att bringa gnistan i låga, eller gå under; att detta sista snart stulle nu ske, derpå antydde nu allt. Han war kommen till Bologna, men der woro hang pens gar flut od) ingenstädes ifrån hade han den ringasle uts sigt att få några. Jngen wäg, ingen landsman räckte hoc nom handen; ensam tatt han på fin windskammare i eu af smägränderna. Det war redan andra dagen, fom han nästan ingenting förtärt; wattenfla skan och violinen woro de twå enda ting fom wederqwickte den unge, lidande fonts nären. Oå misströstade Han sjelf om att ega det honom af Bud gifna och emedwetna; han inandades uti violinen de toner, fem säga oss, hur djupt han sjelf har lidit och fännt. Jnst denna afton gafs på stora theatern en fonsert. Hus fet war nästan ofwerfullt Hertigen of Toskana war på besof iden kongl. logen. Madam Malibran ech hr Beriot skulle biträda konsertgifwaren med ert par nummer, Sons serten stulle begynna, men det såg illa ut dermed, ty hr Beriot hade blifwit fött och nekade tt spela. Förwirringen war derföre betydlig uppe på theatern. Då fom händelsewis den ryftbara Ressinis mafa dit och berättade, att hon af: tonen förnt hade gått igenom smågränderna och der plötg: ligen stannat mid förunderliga toner of ett instrument, fom wäl lifnade en viol, men deck tycktes wara alldeles skiljdt från den, Hun hade frågat wärden der i huset, hwem fom botde i windskammaren, hwarifrän mnsifen ljöd, oh han hade swarat att det war en ung man från Norden och att instrumentet wisst wore en lyra Detta insäg hon dock att bet icke funde wara: det wor antingen ett nytt flags inftrus ment eller och en fvuftnår, fom på ett owanligt sätt wisste bes handla violinen, Man skulle derföre skicka bud efter honom, menade hon: tilläfwentyrs funde han i någon mån ersätta Beriot 3 ben nöd man war, följde man det gifna rådet, och ett bud affändes till den lella gränd, der Bull fatt på fin windskammare. För honom war detta ett sändevud från himmelen. Nui eller aldrig, tänkte han, och fastän sjuf och utmattad tog han violen under armen och gick till theatern. Twå minuter derefter anmälde regissören för den förfams late publifen, att en ung norrman, således eu ung mils deÄimi Beriots ställe skulle låta höra fia vå violin. Ole Bull trädde fram, Theatern mar bländande upplyst. Han såg de närmaste damernas mönstrande blickar En af dem, fom noga betraftade honom igenom kikaren, hmiffas be fmåleende till fin granne litet fve öfwer konstnärens tas fatta maner. Han säg på fina kläder, ech i den starka upplyg: ningen toge de fig högst dåligt ut Damen gjorde mwift äfwen häröfwer fina anmärkningar, och hennes löje frar honom djupt i hjetat. Inga ueter förde han med fia, fom han kunde gifwa orfestern, hau mäste således spela ? ÅJag will gifwa dem de fantasier. fom i detta egenblick genomströmma mig, och improvisoriskt gaf han då hågkomster från sitt eget lif, melodier från hemmets berg, hans strid i werlden, och hang själsoro. Det war fom om hwarje tanke, hwarje fänsla gått öfwer i violen och derifrån uppenbarade fig för mångs ten, Det mest stormande bifallsjubel genomljöd salongen. Bull blef framrepad. Man begärde äunu ett nummer, eu un imprcvisation. Han månde fig nu till den damen, hwars spefulla Ileens de hade helsat honom wid hans inträde, och utbad fia af henne ett thema att variera, Hon gaf honom ett ur Nor: ma, han gick ånnu till twå andra damer, och hwar och en of dessa appgaf henem ett ur Othello vd) ett ur Mofes. suru, om jag toge alla tre themata, tänkte Ole Bull, loch lät dem omfladdrande hwarandra, bilda fig till ett teusiycke; då skulle jag dermed smickra en hwar of damer ua och fomposit ienen måhända göra effett. Så tänft, få gjordt. Han spelade. Mägtig, fom mas grens fat, gled siräken öfwer strängarne, under tet te fals e (