RAR ERE ——— Än5d— kulle blifva ligt, om ni enhet och tigga om tinnan gör utan afstår e frivilligt men med sade allmin nådiga i stånd till er. Eder örlägenhet, en jag blef mig särdeles bragt mig i lyssnare. na tillkänvar inveckännu häftikände en d pris som zållika ord. Herr von dock bättre , ty— till— jag tillrar mig för sla yltrande trogen med i dag var hvars välte andel... all det utan att afhålla honom från en dårskap, som på hela hans lefnad kunde hafva känrbara foljder. — Hvad!... Kapten Perry... En dårskap ?... — Ja, ...jag tillåter mig att oss emellan så benämna hans afsigt, och jag är öfvertygad att ni skall instämma med mig deruti, ty ... kort sagdt... han åsyftar hvarken mer eller mindre än alt gifta sig ...och detta till på köpet med en siskarellicka här på Helgoland. Baronessan studsade ett ögonblick, ty derna upptäckt kom för henne så oväntad ...men derpå utropade hon med ett gladt leende: vStackars Herr von Busch, ni är vorden på elt grymt säl lurad ...jag tror bestämdt att han kände ert gömställe och dersore ville drifva gäck med er.? — Jag beklagar ... min nådigaste... alt ni, lipdrigdst sagdt, håller mig för en narr. Hvad jag nyss berättat er, är på milt hedersord rena sanningen och jag skall skaffa eder bevis derpå, om min berättelse ej är eder nog. — Bevis? — sade baronessan, redan oroligare genom Herr von Buschs tillförlitliga ton,...och med den största otålighet tillade hon: Men så berätta då ...fortl...? Von Busch omtalade så noga som möjligt morgonens äfventyr, hvarvid han ej underlat att med en ed alltsom oftast bekräfta sina ord, och han gjorde sig ett nöje af att omstandligt berätta, på hvilket sätt Perry hade skingrat sin älskades betänkligheter vis å vis baronessan sjelf. Therese visste icke hvad kon skulle tänka eller tro derom, ty så oförberedd öfverraskades hon af detta meddelande, och hon var obeslutsam, huruvida hon skulle lemna det osannolika af berättelsen eller Herr von Busches hedersord foretradet. Under det denue talade, höll hon sina blixtrande ögon orörligt häftade på honom, och lyssnade med en sådan ansträngning af alla nerverna, att ingen lem i hennes kropp rörde sig. Blott öfver hennes ansigte slog än ett misstroget och ån ett vredgadt uttryck, och då han hade slutat, syntes hon ljudlöst inom sig upprepa hvad hon hade hört, under det hennes mjellhvita fingrar sönderplockade den framför henne liggande journalen. — Det är icke möjligt, hviskade hon knappt hörbart ... den stolte, högt bildade Perry skulle stå i ett allvarligt förhållande till en så fattig och låg varelse?...nej, det är into tänkbart!... det måste ligga nägonling annat derunder.... Är hon då verkligen så skön, Herr von Busch, frågade hon denne plötsligen. Säg mig uppriktigt: .... Är hon skönare än jag? — Hon är ett skönt, blekt, svärmande månskensansigte, och så mycket jag kunde märka, rörde hon sig lika ogeneradt som en prinsessa; men vackrare än ni, min nådigaste, det är hon visst icke. Huru kunde väl också edra bländande behag utsättas för någon jemförelse med andras ? — Åh... låt bli det der onödiga smickret — afbröt honom baronessan ännu häftigare. Säg mig allvarligt: Menar ni at Perry verkligen har kunnat finna henne älskvärdare, skönare än jag 2 . — Uppriktigt sagdt, min nådiga fru, synes det nästan så af hans beteende i dag och hans yttranden, hvilka jag icke fördolt för eder. Dock kan jag sannerligen icke förstå, hvilken ond ande som har kunnat så blända kaptenens ögon. — IIerr von Busch! ...jag måste hafva ljus i detta chaos ....ni måste understödja W -— V