baronessan von Goetz, tillade hon med darrande slämma. Sannerligen ... om jag såg dig, Anty, återtog han med ett tvunget leende. ... Och nu är du lite grann svartsjuk, min tös... Erkänn bara!... hva? — Ack, Frank, le ej åt din stackars Anty, hvars outsågliga kärlek till dig framkalla alla dessa föreställningar. Du kan icke ana, hura rysligt jag lidit alltsedan jag i går såg dig bredvid den der unga baronessan.... Ännu svider mitt hjerta, bara jag tänker derpå ... Såg mig öppet, Frank, bad hon med den innerligaste karlekston .. Ack, säg det så oppet, som du ur djupet af dit hjerta inför din Gud måste bekänna det: — yiJ hvilket förhållande star du till denna fru 2? Men dära mig icke, Frank, jag besvär dig derom vid allt heligt, ty jag kan ej längre uthärda dessa rysliga qval, som kvisset uppväcker och som blott under dessa tvenne dagar nastan dödat mig. Kan jag icke förnoja dig och fylla de anspråk, du har på den, som skall blifva din för hela lifvet... och är jag ej verkligen för dig det hogsta och dyraste på jorden, så var dock barmhertig och sall min dom, innan vi genom lagens band ännu närmare fästas vid hvarandra. Jag vet väl ännu icke huru jag skall kunna afsäga mig dig, men jag vill dock detta hellre, än att i ditt hjerta dela platsen med en annan. Utan alt afbryta henne hade Perry låtit Anty tala, ty äfven i hans bröst stormade nn häftiga, hvarandra stridiga känslor — och han dröjde ett ögonblick i obeslutsamhet, huruvida han skulle gifva efter för den stackars flickans varma böner, då hon på ett så innerligt och rörande sätt bad honom tala sanning. Men han förmådde det icke, åtminstone icke uu, ty han insåg tydligt, att hon i detta ögonblick var i ett tillstånd, alllfor svagt, att kunna uthärda hans ord... om han skulle tala sanning, och dessutom var Frank mera hemmastadd i forställningskonslens än sanningens reglor...hvarfore han helt lugnt och med ofvertygande ståmma svarade : — Du sårar mig Anuty, ... och om jag ej sorstod att äfven i dina farhågor erkanna din innerliga karlek. så skulle jag vredgas på dig. Jag har ju redan förut sagt dig, att jag icke helt och hället kan undandraga mig det sällskap, hvilket jag i följe af mitt ständ tillhör, . .. och när du blir litet mera sortroliz med stora verlden, så skall det lätt synas dig forklarligt, ja, till och med helt naturligt, att vi på den styra verldstheatern ofta maste spela en förhatlig och tyckande röle, som döljer våra sanna kansior. En sadan röle var också den gladtighet och skenbara belåtenhet, med hvilken jag i forrgår rörde mig i det sällskap, i hvilket du händelsevis såg mig...ochjag måsto agera den, för att inför menniskors profana blickar dolja min sanna kansla...den innerliga langlan efter dig, som med så mild och ljuf spira beherrskar mitt hjerta. Hvad åndtliven baronessan von Goetz beträffar, så är hon en hehagsjuk, fåfäng qvinna, för hvars nät... som kanske för andra äro farliga ... jag af min rena kärlek till dig är sakert bevarad. Just bredvid henne känner jag tydligast skillnaden mellan det sanna värdet af ditt behagliga och naturliga våsende och den falska glansen af baronessans konstlade behagsjuka, som endast kan blända narrar och dårar. (Forls.) —— ——