Helsingborgs-Posten – 10 augusti 1860, sida 2

Flickan på Melgoland. (Forts. fr. nr 92.) ÅÄnnu hoppades Anty att icke ibland dessa mande och glada menniskor få se sin skling, och detta hopp skänkte en liten dring i de qval, som ovissheten gaf åt unes sårade hjerta. I orolig spänning flög nnes skarpa öga genom qvällens mörker in det ena paret till det andra. Plotsligen phörde hennes hjerta att slå, och en kramtig smärta drog det tillsammans, som skulle t brista. IIOn hade igenkännt sin Frank nu gladare, ännu lyckligare än på morgon, och vid hans arm hängde. äfven nu den ona baronessan så fast och förtroligt, som ide hon ensam rättighet dertill. Han hade jjt sig ned och såsom — Anty tyckte — kaal så ömma, smägtande blickar i baronesns ögon. De talade sakta med hvarandra. jr henne, den sorsmådda bruden, hade han gen blick, ingen helsning. Hon var i detta sonblick sjerran från hans tankar. — Kom, Tina!...kom, låtom oss för Guds ull genast gå bort härifrån, att ingen får mig — bad hon med en af rörelse nästan väfd stämma, då Frank hade gålt förbi och yn återvunnit så mycket välde öfver sig sjelf, 1 hon kunde tala ... och med dessa ord og hon sin väninna med sig till ett aflägsel älle på stranden. — Hvad fattas dig, Anty? — frågade ina, förskräckt öfver hennes feberaktiga oro. År du sjuk? Du darrar ju alla i leder Så tala då Anty. — O, Tina, mitt hjerta brister — jämrade sig Anty i hjertslitande....och halft vanmägtig sjönk hon ned öfver ett i sanden liggande skeppsankare. Tina besvor nu sin väninna under de hetaste tårar och böner att vara lugn och lätta silt hjerta genom att meddela henne orsaken till sitt lidande. — Ja, Tina, för dig vill jag säga allt, ty du är god och skall hafva medlidande med mina qval. Du skall lära känna min vanära, och du skall dock icke förråda mig, — sade Anty ändtligen, då hon genom en häftig tårflod gifvit lindring åt sitt qvalfulla hjerta... och hon drog nu sakta sin våninna ned till sig på bänken. — Hvad i Guds namn säger du, Anty? Jag fruktar, att du är allvarligt sjuk. Hvad kan du väl hafva gjort, som kunde lända dig till skam. — Jo, men det är ändå så, som jag säger — återtog hon. Fördöm mig icke, ålminstone ej nu, då jag lider så förfärligt. Du får ej heller göra mig några invändningar och förebråelser, ty jag kunde ju ej tänka och känna annorlunda. Jag är icke mer värd att vara elt barn af vår fredliga ö, ty jag är nu sjelf lika usel, som de fremmande menniskor, som hafva röfvat min hjertefrid, och äro orsaken till min olycka. O, att jag aldrig lärt känna dem!... Och derpå omtalade hon nu för sin oroligt lyssnande väninna sin bekantskap med Perry och sitt förhållande till honom samt huru hon nu utaf dagens händelser rönt ojäfaktiga bevis derpå, all Perry ej verkligt älskade henne, utan blott drifvit ett lättsinnigt spel med hennes stackars, värnlösa hjerta. Denna upplösning af saken hade Tina ej väntat sig, ty hon hade hela tiden trott att Anty, fastän i hemlighet, var forlofvad med Lassen. Oersaren, som hon var, kunde hon derföre icke genast klart fatta betydelsen af hvad hon hört, men hon insåg dock att Antys förtvifltan behofde tröst, och hon bemödade sig derföre på allt sätt att intala henne mod och alt hon icke skulle uppgifva allt hopp, förr än hon öppet for Perry tillstått sitt tvifvel, ty — såsom Tina sade — det kunde ju vara elt ömsesidigt missförstånd och Franks afsigter vore kanske renare och uppriktigare, än någon anade, samt derföre borde hon både för sitt lugn och sin framtids. skull ej döma elter skenet, som kan bedraga hvarje menniskoöga. ÄÅnty kände dock bättre. Kärlekens öga bedrages icke så lätt. Men liksom det svaga menniskohjertat alltid med lätthet förledes att tro det, som mest motsvarar dess önskningar, så sökte nu också Änty att trösta sig med Tinas vänliga och uppmuntrande samtal, och beslöt, att följande morgon för Perry öppet bekanna sina farhågor och ur hans blickar och ord skaffa visshet på beskaffenheten af hans känslor. Under vakande och oroliga drouwmar sorgick för Anty den följande natten oändligt långsamt och morgonen fann henne redan lidigåre än vanligt vid klippan. Länge satt hon der med det bleka, uttrycksfulla ansigtet riktadt mot den våg, som förde från staden. Tiden sorgick .. . men ingen kom. Af den allt högre uppstigande solen öfvertygad att det redan var sent på morgonen, och att hvarje förhoppning alt i dag få se den alskade var förbi, stod hon upp och begaf sig med tårfylld blick och tröstlöst hjerta mot hemmet. Då hon efter det första mötet med Perry lemnade Nordspetsen bodde blott den tanken i hennes bröst: Han älskar mig, Denna tanke var nu... forbi. En annan hade inll an har bedraIV. Då Perry sent på dagen uppvaknade, var han vid det miserablaste lynne, dersore alt han hade försummat sitt rendez-vous med Anty. Han kände med sig sjelf, att hans uteblifvande skulle ännn djupare intrycka pilen i Antys blödande hjerta och i hennes ögon göra honom ännu mera misstänkt, — och det ville han för ingen del. Ännu sattades honom alltid mod att taga ut det afgörande steget till brytning dem emellan, ehuru han nu ganska tydligt insåg, att den enkla, anspråkslösa oflickan i intet hänseende kunde ersätta för honom egandet af den i allo rikt begåfvade Baronessan, åt hvilken han nu helt och hället hade skänkt sitt hjerta. I känslan af sin brottslighet ville han dock ännu fortfara i sitt förhållande till Anty, till dess slumpen erbjöd någon välkommen anledning, som kunde tjena såsom ursägt både infor verlden och infor honom sjelf. I detta hjertlösa lättsinne, till hvilken endast en karakter, sådan som Perry, var i stånd, skrek han några rader till Anty och försäkrade: henne, att ett betänkligt illamående, sannolikt en förkylning sedan gårdagens lustfärd, hade förhindrat honom att i dag morgse infinna sig vid nordspetsen. Och han tillfogade derjemte i några ömma ord en varm försäkran, att han med den innersta otålighet alvaktade morgondagen, för att då omfamna henne, 0. s. v. ; . Knappt hade han slutat att skrifva, förrän git mig.?