Helsingborgs-Posten – 1 augusti 1860, sida 2

Hwarjehanda. — IIi Stockholms poliskammare förekom d. 27 Juli ett ganska eget mål. En gardist hade dagen förut wid sjöstranden inwid Sture ängen å Ladugårdegärdet annräffat en fart, wil: fen på tillfrägan, hwem han wore, swarade att han hade för afsigt attraga lifvet af fig. Kar len fördes till poliswakikontoret och war i dag inställd till polisförhör. Han uppgaf fig was ra skomakeriarbetaren Petter Nilsson, 54 år gammal och född i Konungssunds socken 13 mil föder om Norrföping och nu sednast boende i huset n:r 13 wid Westra Humlegårdsgatan. Polism.: Hwarföre wille Nilsson förkorta sitt lif? Nilsson: Jo, orsaken är den, att jag länge warit af den öfwertypgelse att menniskan icke bör lefwa längre än femtio år. Polism.: Ja, men nu har ju Nilsson lefwat i 54 år? Nilion: Det härleder fig deraf, att iag was rit befant med en qwinna, fom jag lofwat att lefwa få långe fom hon lejde. DÅ hon nu dog, få fålde jag bort rubb och fiubb. Att dränka mig har alltid warit mitt beslut, men då jag hört omtalas att å Ladugårdsgärdet och trafe ten deromkring skulle finnas bofwar, som sloge ihjäl folf, få gick jag dit för att bli erpedierad. Uti ett helt dygn låg jag der och wäntade förs gäfwes, och ämnade just rulla mig ned i sjön, då en person fom och fattade i mig. Jag trods de att min sista stund war kommen, jag trodde att min önskan att bli mördad nu skulle uppe fyllas — men jag föides i stället till waftfontoret. Nilsson afgaf denna förklaring med redighet och under småleende. För att utröna, huriwmis da han wore något rubbad till fina finnen, förordnades att han skulle af stadsläfaren bes sigtigas.