af den förbindelse, som vi under så egendomliga förhållanden knutit. nsy måste öppet sillstå. alt denna punkt, som gjorde en slor inskränkning i hennes lycksalighel, bedrösfvade henne, men dock underkastade hon sig äfven denna önskan af sin älskling, åt hvilken hon ifrån detta nu gifvil sin kärlek och tro, och i hvars hägn hon anförtrott hela sitt lifs lycka, hvilken han ju derföre borde anse såsom sin hogsta och käraste pligt att vårda lika ömt och omsorgsfullt, som sin egen. Svårt var det henne dock, alt gå in äfven derpa, alt till och med hennes fader skulle hållas i omedvetenhet om deras kärlek, men Perry vederlade lätt hennes matta motsägelser genom sina skal och böner, och hade härutinnan en, ej svag, bundsförvandt uti hennes egon sarhäga derför, att hennes gamle fader i Sin osverdrisna belänklighet skulle vägra att lemna sitt bifall tillb hennes hjerlas käraste önskan Skygg och bäfvande frågade hon derpå Perry, om hennes enkla, for stora verldens anspråk sremmande, väsende assen skullo tillfredsställa hans ansöorsandler, och om hen icke för honom sjelf skulie blifva en källa till obehagligheter från hans slägtingars sida. Kärleksfullt tryckte han då hennes hand, och med en ädel själs varma uppriztighet svarale han: Du ar en ren, kostbar perla, Anly, hvilken alla vår sornama verlds diamanter ej förmå uppväga... och Frank Perry är icke den man, hvars högsta och käraste skatt nägon vågar ansasta. Å De talade ännu länge om sin kärlek och sina framtidsplaner, tills Anty erinrade sig, att det nu var hög tid att gå hem, om hennes långvariga bortovaro e skulle väcka unnsaennde. och på det att icke andra af besbkare skulle störa deras Derföre bad hon nu Perry lemna Nordspetsens tele å töle. sig och gå sorut till staden. — har jag ine en kyss till afsked ? frågade Perry leende. Intet svar! ... mon han var ändå forstadd; .. och nu brann den första varma kyssen på den unga flickans rosenlappar och färgade hennes kinder med hogrod rodnad. — Ser jag dig åter i murgon, min Anty, hviskade han hastigt, ty man såg redan på vägen till klippan några promenerande nårma sig. Hon bejakade hans fraga och derpå skildes de at; han, för att stervanda till staden, och hon, för att utratta det ärende, hvarför hon var utgåängen till Nordspetsen. Då Anty ätervamle mot hemmet, darrade hon af iare rörelse, ty nu sorst begynte verkningarne af de sjalsansträånaningar, för hvilka hon denna morgon varit uisalt, all göra så kännbara på Fennes kropp. Med hsilken blick skulle hon on derhemma möta sin sader, då hon i sitt hjerta dolde en vigtia hemlighet, hvars sortigande for honom hon visste vara orätt! lion vågade knappt alt slå upp Ögonen, då hon mötte någon, ty hon fruktade, att hennes glodande ansietssarg och oroligt klappande hjerta skulle sorrada hennes kära hemlighet. Stackars. stackars Antyl!... hennes barnahjertas lugn och hennes rena själs stilla frid voro nu för alltid flyktade från den lugua kroppshydda, der de trisvits så val och varit så väl vårdade! Med tungt hjerta beredde Lassen sig till sin afresa, och med hvarje sak, som han nedpackade i den lilla koslerten, stal sig äsven en suck ur hans hårdt beklamda bröst. Då allt var sardigt kastade han sin lilla kappsäck på axeln, och sedan han af sina landsmän mottagit månget varmt handtag och hjertligt viycklig resa?, — inskeppade han sig med Clas Classen i dennes lilla schalupp, som snart med gynnande vind lade ut fran land och allt längre och längre ryckte Helgoland undan den unge mannens derpå orörsiagt fästade blickar, tills den röda klippan slutligen försvann i horisontens gråa molnskyar. Såsom molv,igi mot den djupa smärfans alt ät en oviss, men farlig, framtid nödcas Öfrerlesina det käraste på jorden, kände dock Lassen en vartäi tillfsredsstallelse derigenom, all han på act oegennylligasle sätt hade uppsylit den piigi. som hans hjerta sateStafvasle honom, nomligen, att varna Anty .. och innerliga voro de boner ban uppsåände till Gud, att han måtte oppna hennes hjerta för den vänliga varningen, och skydda henne mot den fruktade Lyckligt uppnådde han llaAmburg och gick dagen derpå ombord till Ing olyckan. . enty förstod emellertid, fastän med den yttersta ansträngning, att dölja sin kärlek till Pery så väl, att ingen derom egde den ringaste aning. och om någongäng heunes vasende föreföll Tiaa alltför drömmando och svärmiskt. så vaande dock denna ej fråga henne efter orsaken dertitl, ty hon ansåg det ju heltanaluriias. alt Lassens afresa hade vållat denna Antys sinnesforåndring. Men led Anty utaf doljandet af sin lycka att vara älskad af Perry, så voro dock deras hemliga sammankomster på Nordspetsen, dit han hvarje morgon regelmässigt infann sig, en riklig ersättning för detta hennes lidande, hvilket ju dessutom med ankomsten af det efterlängtade brefvet från England skulle taga en ända. Mennes Frank talade då till henne i så varma, hänförande ordalag, och beklagade med den innerligaste otålighet det nödtvungna uppskjutandet af en offentlig förklaring af deras kärlek, så att hon ofta med tröstens ord måste intala honom samma sålamod, sa m hon sjelf egde; och för hans kyssar glamde hon, att ingen menniska kan kallas lycklig, förr än hennes käraste önskan biifvil krönt med en törnefri, ovansklig krona. Dag från dag försick,... och inga papper hördes af, ehuru de på denna tid ett par gånger kunnat hinna tiliryggalägga vägen från England. Autys hjerta slog hvarje morgon i ängesifull förväntan, om icke Perry åndtligen skulle meddela henne den underrättelsen, att numera ingenting stode i vägen för offentliggurandlet af deras sörlosning; men en förskandde blick i hans dystra anlete lärde henno alltid, att hon hoppats förgäfves, och ovilkoriigen trängde sig på henne den förmodan, att hennes Frank möjligen från sina slågtingara sida rönt motsägelser, hvilka han na hade att bekämpa och hvilka han sökte dulja, sar att icke orca henne. Perry tillbakavisade dock med harm denna tanke hvilken hon en gång meddelade honom, lunder försäkran, att han helt och hället vore sin eden herre, och alt ingen makt på jorden kunde afhalla honom från att fösta myrtenkransen på det hufvud, han ansåg värdig densamma. Han talade äfven om, att sjelf resa öfver till England, för alt påskynda denna angelaägenhet, men detta ville icke Anty, som ej numera förmådde vänja sig vid den tanken, att under så lång tid vara skiljd från den älskade. Ä (Forts.) — —