Fliekan nå Lelgoland. Å Å (Forts. fr. nr 86.) Perrys ansigte oppklarnade ögonskenligen, och det tvifvel, som ett ögonblick hade vilseledt hans tankar, försvann genast vid detta OPP erkänna ude. — Jag förstår alldeles icke edra bekymmel jungfin Anty, sade han — och vill icke heller vara entrågen för att få veta dem, ehuru jag kan försäkra, att det upprigtigas le nedlidande är enda grunden till mina frågor. Jag skulle önska afl jag förmådde lindra eder smärta, men hvilka medel stå mig väl till buds härutinnar, då jag ej kan anse mig annal än såsom en ovälkommen fremling på eder 0. och mill lellagande således måste för eder vara af ringa värde, Haller ni oss sictalandare verkligen för all vara så ogåstranliga, sem ni säger? sade hon, Undviksnde alt hesv vara hans sista lrava. — Vågar jaz då också hoppa afedert hj erfa rona oli vänlis och all ocks: ni icke 084 orma gade han bedjande. — llrart re skulle jag göra det? hviskade Anty, och vågade icke syfia sina ögon från marken. Perry hade nu slagit sig ned på bänken bredvid henne, och fortfor med rörd och Nertgripande slämma: — jå jag erhöll ordres att fara hit. kände jag mig nedstämd och betraktade denna commendering såsom en bannlysning för obestämd tid. Jag måste skiljas från kretsen af as, alt äfven to moltagande, er mig ? sra) ) Fr 8