förmår. Jag ser, att du har förstått mig, ty din djupa rörelse forräder dina nuvarande känslor. Förlåt mina varnande ord och vredgas ej på din trogne vän!... och nu,... Farväl! Gud välsigne dig, Anty!... och må han gifva oss ett lyckligt återseende! Med en blick, som strålade af den innerligaste kärlek, tryckte han varmt hennes hand, under det att hon, blek och med tårfyllda ögon, besvarade hans afskedsord, ty hon var icke i sländ att tala mera. Bekämpande sin rörelse stod Lassen upp och ilade, utan att se sig om, med skyndsamma steg på den väg, som förde till staden. Der stod nu den unga flickan allena med handen hårdt tryckt mot sitt klappande hjerta, och heta tårfloder bröto sig väg från hennes ögon. Fötterna nekade henne sin tjenst, och halft vanmägtig nedsjönk hon på samma bänk, der hon först hade varseblifvil Lassen. Hvad som hittills, utan att hon sjelf visste derom, hade gjort hennes hjerta så beklämdt och så invaggat henne i saliga drömmar, derom hade hon nu genom Iassens välmenande, och dock så bittra, ord nu klart och tydligt blifvit underrättad. Ja, hon älskade... och föremålet för hennes kärlek var — Capten Perry. Men huru kunde Lassen veta det? frågade hon sig förskräckt. Skulle andra tydligt hafva genomskådat, hvad som för henne sjelf ända tills nu blott varit en gåta ? Och skulle alla andra döma henne lika skonsamt som Lassen?... Hennes oskyldiga hjerta kände sig skyldigt, och denna öfvertygelse hotade att spränga det... Hade hon icke känt sig på det högsta smickrad af Perrys uppmärksamhet, derföre att han var en högt uppsatt verldsman? Hade hon icke redan förut ertappat sina tankar på bar ger