Helsingborgs-Posten – 23 juli 1860, sida 2

innerlig kärlek? Jag har afstått från alla anspråk på dig, emedan du velat det, och jag vill önska, att du i denna sista stund af vår sammanvoro ej måtte anse mig såsom falsk eller hämndfull, derföre att min kärlek ålägger mig såsom en helig pligt alt varna dig for alla de onda andar, som vilja törleda ditt lättrogna, ädla hjerta. Anty tvang sig alt le. Lassens allvarliga, genomtrångande ord, som han med sådan säkerhet och öfvertygelse uttalade, uppfyllde henne med bäfvan och förskräckelse. Hon darrade i orolig afvaktan på hans vidare meddelanden, hvilka, såsom hon förutsåg, skulle afsloja hennes käraste, hemligaste tankar. — Får jag tala, Anty ? sade han — och medvetslöst nickade hon dertill sitt bifall, hvilket hon ej vågade neka. — Bevara ditt hjertas oskuld och din rena sinnesfrid, fortfor han i den mest genomgripande ton. Akta dig för förförelsens orm, som först sakta reser sill hufvud i våra obevakade hjertan, och med sina lismande ord intalar oss längtan efter verldens njutningar, tills den helt och hållet blir oss öfvermaglig, och med sin stämma öfverrostar alla de fåfängt varnande ljuden från de goda och ädla känslor, som utgöra vårt bättre Jag. Förblif alltjemt den enkla, anspråkslösa öflickan, och låt icke högmodets demon vilseföra dig alt deruti uppsöka det, som skaparen i sin vishet undanhållit oss. Behjerta mina ord, Anty, om du har något medlidande med dig sjelf; och skulle någongång frestelsens orm soka tjusa dig och i ditt hjerta ingjuta sitt gift... så länk då på din mor, som sofver här under det gröna grästäcket, och som skulle sagt dig detta mycket bättre än jag