CM tal op all Dbertalta sultsstdfeotsftt ftttUlthallss med folfläf wet. Finnes wäl något sådant i egeutlig mening mera i fader Bellmauns byggder? Gack ut att fe och säg hwad synes eder 2 J Nordens Arkadien, Stockholms sköna djurgård, får man ju sällan annat än surmulna ans sigten; fäfängan, fom yjwes i waguar, eller fäfängan, fom harmas på landswägen; — iutet usje utom att, lik pvåfoglen, utbreda fin oftast sänta glans; iugen fysfelfätts ning utom ömsesidigt begapande. Kärlefslös styfsinthet och högfärd hos de stora, hatfallt kryp hos de smä. Sålunda slräfwa menniskorna slätten emkring säsom östanwiudar. falla, skarpa och bitande; sjelfwa glädjen tar fig ett rus för att swälja förtreten. Hetta, damm, enformighet oh trögs het utgöra qvintessensen af promenadnöjet. Missnöje och trötthet äro de hemtägande skarornas följeslagare. Likasom skuggorna trängas wid Stygens strand, stå massorna wid waktmästaren Forsbergs ruskiga Karonsfärgsälle, — der kullornas glädtiga mata åt fej och) någon dalmas fråls lande viol år nått opp det enda, som ger Nf ät taflan. Det har blifwit aumärft, ott utrikes resor inwerka hele sosamt äfwen på inbilskheten och fordomen. Wi ha t. er. fett på utländsk botten lejou från Norrbro spaka fom lam, och de swansar, fom de i kapp med bronslejonen swängde der hemma, buro de der nte sagtmodigt som prestkappor i en lifprocession. Hurn tacksam war ej denne qridam, om man wille ge fig tid att lotsa fram Honom i en vd) unnan passage — till och med af spräket. Kallka mig för alt del icke baron här), yttrade en dylif på ett hotell, det fostar dubbelt, hiskeligt vförfäms da ... Troligen refa de flefta in f o q n i t e. umgänget med werlden lärer mera än umgsänget i i ftos ra werlden. Som bewis må nägra reseintryck, rörande folklif och jemnlikhet, meddelas ur en resejournal. De äro få mycket mera hår på sin plats fom de äre uppfats tade af en ättem an, Mwilfen fort på utländsk botten lärde fig den praktiska konsten att taga freden i wackra hand och gömma anorna i — fickan. Bå en terass i japanska palatsets trägärd Har man en förtjusande utsigt af Dresden och def omgifningar. Det är isynnerhet Elbens slingringar genom den wackra dal, i hwilten Sachsens älskliga hufwudstad är belägen, som ät denna utsigt ger fägring od) behag. I all fin prakt är denna vy ändock mera Voetiff ljuf än de flesta utsigter fring Stockhelm. Strart utanför Dresden ligger en äng, Ve ge iWi ese fallad, det år Dresdens ha dugäåfrdsgärde och har starkt syskontnycke med detta. Men på tadugårdss gärdet finnes endast lustläer, dä här finnes luft och fröjd och gamman och läger med. Aldrig har jag derhemma i Swerige fett nägenting metswarande de fiäls fulla felfnojen, fom öfverallt träffas på Germanieus jerd. Det war en nordisk hägring af söderns karuaval, att je dessa lustbarheter för hela folfet. Det war en fommars faruaval, emstrålad af årstidens och menniskowimlets täfs lande fägring. Det för mig uya i dessa nöjen, vet, fom i mina ogon adlade dem, war just den omständigheten, att de ide wero några adelsnösssen, att hela fols Fet teg del deri, att ingen war få hög och ingen få låg, att han ide här kunde fröjda fig. Deri bested det upphöjs da i dessa fester. Här säg man fursinnan bredwid tjens steflickan, fursten bredwid den fattige, generalen bredwid soldateu, millionären bredwid daglönaren och i werklig ges mensamhet, i inbördes meddelande, ja, suart sagdt, i förs tvolighet. — J parentes sagdt, tiliägges, att man hår hems ma i Swerige också nägon gång, t. er i fyrforna, får fe samhällets högre medlemmar nåra intill de lägsta; men be närma sig ide hwarandra, de hålla fig med oms fergsfull noggrannhet aflägsnade från hwarandra; de äro falla och slntua och stumma, fom når de eu gång skola på allmän rädstufwa för jemlikhetens afgörande träffas — i grafwen. Bland alla samlingar i ett land äro menniskorna de på en gång dyrbaraste och de mest lärorika. De lemna ett sindium, rikare än konstfabinetterna, och, då man upp:äcker bet sköna, det individnelt ansläende och det sjelfständigt mers kande, då har man samma fröjd, fom då man, bland en mängd dubiösa mästare i granna ramar, städar en rask eskiss ar ofänd hand, fom dock ligger öfwer hela det grans na skräpet. Med förtjusning bestrifwer wär landsman widare fin utslygt. Långa rader af tält upyslagne i linier, säsom wid ett storläger der hemma, upptogo sen betydlig det af den ofantliga slätten. Tältene antal och sträckning war likwäl ofantligt större ån wid dylika tillfällen på Gärdet. allla tält oh Paviljonger woro dels fom wid en julmarfs nad anordnade, eller woro der effiraisiah i ösem ange ftällen af allehanda flag. Ordet är obestämdt, ty det smafar hwarfen af hotell, wärdshns, fållare, schweitzeri el: ler frog. Jcke få pretentiöst lumpna fom wåra fdjweits zerier. ide få infernaliskt smutsängande fom en swensk frog. Det war ett mixtum sixtum af Davidsson, Cadler, Grafs ström, mille Hellström. Swensson, Berggren och Overas källaren, och litet Norges wapen och Tre Byttor. Dessa poteutater hwar i fin stad skulle derhemma nog finna fig förwånade att wara ställda tillsammans. Huru mycket ffuls le ej förwåningen widgas i andra fretsar, då de erfara, buru ånnn mycket mera skiljda menniskor här fanmanträfs fade efter dagens otaliga, skiftande nöjen, vå dessa af hes terogena deständsdelar fammanfatta Bacchi ech Eereris tempelgårdar? Lät of gå in och soupera i en paviljong, voyons! På höger fida om wår grupp fitter en simpel soldat wid fougl. gardets infanteri i full. mundering. Wid sidan en ung flicka. År det eu syster, få är han en omanlig artig bror, är bet en fålmö, år han en förb. tranquil älskare. Men det angår of ide. Till wenster om ess sitter vifss grefwinnan von ... med fina bägge unga, fröna och älskwärda döttrar. Soldaten hade gått från Dresden. Grefs winnan hade äkt i fin praftfulla af fyra fullblodshästar dragna wagu. En enda af de stenar, fom funnos infaktas be i något af de smycken, dessa förnäma damer buro, har de högre wärde än soldatens hela mundering, och den war dock ide hang. Soldaten och hans flicka åto hwar fin forf med potatis och betalte derför 3 groschen (10 skilling b:to). Grefwinnan, hwilffen lifsom fröfnarne drack litet limonad. skänfte fellnern, då hun betalade, en thaler (nås ra 2 rdr b:ko) i drickspengar. OM lifwäl — dessa få olika menuiskor sutto med jamma nöje under samma taf. Den af bördeus, rikedomens och skönhetens förenande glans omsträlade qwinnan rynkade icke näsan Åt det ringa ech fattiga sällskapet. Den simple soldaten å andra sidan has de icke ringaste aning om, att närwaron af bhaus ringhet fynde såra den nästan furstliga höaheteu. På ena sidan fomma Parias nåra. Wär aristoöfrati år alltr or litert aristofratisk, att vå fullt allwar, med hjertlig gods het, närma fig massan af det fattiga och ringa alltid det talrikaste. AL LLLL Utlandet. Moniteuren af d. 17 meddelar en skrifwelse från Sultanen till Kejsaren, hwari det heter att det är maktpåliggande för Sultanen att Kejsaren blir underrättad huru smärtsamt håns delserna i Syrien hade rört honom. Han will med all makt söka att äterupprätta ordning och säkerhet och straffa de skyldige, hwilka de än äro, samt låta alla wederfaras rättwisa. För att hwarje twifwel om den Turkiska regeringens afsigter må häfwas, har Sultanen uppdragit Fuad Pascha, hwars grundsatser äro Kejsaren befama, en wigtig mission. Kejsare Napolseons uppträdande i Badens Baden, hans wänliga förhållande emot Prins fen-regenten war naturligtwis ide utan afsedda fördelar för honom sjelf. War det en unvidge ning af Frankrikes gränser fom afsågs med den ät prinfen-regenten erbjudna lockande an nexeringen af halfwa Tyskland, få torde denna spefulariou för tilljället mindre wäl lyckats, iföljd af småfurstarnes klarsymthet. Men kanske war detta endast för att få friare händer med afseende på Konstantinopel. Odet iyckes städse gonna den fredlige mannen; det löfte om be: ffydd Ludvig XIV och Ludvig XV gifwit och Ludvig Philip förnyat med afseende på Mas roniterna will Louis Napoleon uppfylla. Alla de franska tidningarne inneHåtta långa beråts telser om de arma christnas lidande, och man må wäl ide undra öfwer an den freds ligt sinnade Napoleon ide kan lida detta, och Ryssland skall med nöje åtaga fig att lemna beftydd. Ludvig XIV hade långe hyst planen att taga Libanons område i ett milttärist bes skydd. (Jfrån ett sådant beskydd weta wi år ej långt till en werk ig besittning.) Libanon år för Frankrike ide mindre wärdt år Malta och Korfu för engelsmännen, ifall frågan om Sys riens och Egvptens tillhörighet skulle uppstå, och i Turkict är mera att winna ån i halfwa Tys folfet W-t. land. An mera engelsmännen behöfwa all sin diplomatiska statskonst för att kunna hindra detta. I trakten af Seres skola 20,000 anhängare af den grekisk orthodexa kyrkan hafwa öfwergått till den romerska kyrkan, emedan de ide längre funna fördraga de grekiska patriars kernaa och popernas högmed och att de twinga dem afhälla sin gudstjenst på grekiska språtet, och ide lemna något gehör åt deras reformans draganden. Dena fan man äfwen anse säsom något mycket gynnsamt för Frankrike, ifall def planer i hänscende till orienten förwerkligas. De turkarne underlydande christna folken fe tefutom helt naturligt i fransmännen fina beffyde dare, såsom de fett i dem beskyddare för italis anarne. Striden, fom nu pågår mellan de twenne res ligionssekterna Druserna och Maroniterna, ger oss anledning tala om det egendomliga hos dessa besynnerliga heliga, hwilkas städer gränsa intill hwarandra. Druserna äro anhängare af profeten Hakem, som 1,020 är efter Christi födelse uppträde i Egypten och förklarade Jesus och Muhamed för falska profeter och fig sjelf för den sanne guden fom blifwit menniska. Hans lära, fom år en mårfwårdig blandning of filofofi och fanatism, ffiljer fig från andra sekter derigenom att de ej hafwa några prester utan enda st lärare, hwilka, såsom inwigda i mästarens hemligheter, för folket förflara densamma. Druserna äro mycket öfwade i wapen, men ett wänlig., fåisinnadt och gästfritt folk, få snart ej fråga år om deras nationala eder allmänna intressen. 1841 uppe stod ert blodigt krig, blott fördenskull att en Maronit gaf ett spcord år en Druser. Maronilerna äro kända alltsedan forsfarars nes tid, då de tillwunno sig mycket bifall för fin enkla patriarchaliska lära och sitt stilla Tels nadssätt. Dessa hafwa fin lära af en fabellös munf Marun och lefwa bland prester och par triarcher. Turkarnes hertsklystnad öfwer dem och Drusernas grannskap har iwingat dem till mången strid och der as qwinnor delraga äfwen deruti, likwäl äro Maroniterna, oaktadt fin tals rikhet, Druserna underlägsna i krig. J den nu pågående åriden äro Druserna mycket öfwerlägsna och de sträfwa ej åt ett mindre mål, ån att eröfra staden Damascus. Turkarne hafwa nu vader 40 år tagit Drus sernas parti, och det år derföre ide underligt att Frankrife och Ryssland antaga fig Maror niterna. Snart skola wäl de widare planerna wisa fig, hwilka man förmoda blifwa i hems liahet uppgjorda mellan Louis Napoleon och noter: 7F Lördags blef på diktatorens speciella befallning Joseph La Farina, Griselle och Tosti (de twå sistnämnda äro Corsicanare od) höra till fastlandspolisen) aflägsnade från hufiwvuds fladen. De förwisade konspirerade emot fakernas nuwarande ordning. Regeringen, fom wakar öfwer det all:nänna lugnet, funde ide fördraga slika individers närwaro. Socicta nazionale har snarare skadat ån gagnat denna sak, för hwilken de från fastlander ankomne elitetrupper hafwa fåmpat. Man ser häraf att förbrytelsen ej är så ringa, och att Garibaldi må hafwa funnit sig mycket förolämpad dä han ställt La Farina i samma klass med twå polisspioner. Det heter äfwen att La Farina i hög grad missbrukat sin fullmaft af grefwe Cavaur. Ministerdemissionen lärer hafwa warit pars tiel, ty äå den nya ministerlistan fer man att Orsini, La Loggia och La Porta hafwa behållit sina portföljer. J Nceapel är situationen oförändrad. Päfwen har i Lördags hällit consistorium och begagnat tillfället att med bitterhet uttala sig om den sardinska regeringen i anledning af arresteringar och domslut af de gensträfwige biskoparne i de annekterade provinserna. Det år således fnappt möjligt att ryktet om ett nårs mande till Piemont bekräftas. England. Kongressen eller konferensen i anledning af den savoyiska frågan har åter warit före i pars lamentet, hwarå förklarades att England fams tyckt till en konferens, emedan Schweitz fordrat det; men att det emellertid ide ansägs nöds wändigt ställa denna begåran till Frantrife. Turkiet. J Konstaminopel är man mycket illa till mods i anledning af den wändning den syriska frågan tagit. Man berättar likwäl att den turkiffa res geringen i fin oro ämnar wånda fig till vice konungen af Egypten och hos honom anhålla om 10,000 man hjelptrupper. Nyare Underrättelfer. Det heter att icke få fårchristna blifwit räddade genom Abdel kader, fom i fin tid war en farlig fiende för Franks rike, men också lärt känna hwilfen makt Frankrike fan utweckla. Försöfet i Neapel att insätta ett nytt starkt ministerium lärer misslyckats; enär wårt telegram förmäler att minis steriet Spinelli äter kommit till styret. J Garibaldis proclamation heter det: 7Jag är royalist, men jag föredrager Victor Emanuel, fom will föra Stalis enarna mot Oferrife. J det manifest, fom utfärdats af Garibaldis wapenbros ber, Medici, heter det, att fråga är att ite allenast taga Messina och Neapel, utan att de italienffe friwillige ämna icke stanna förr än de stå i Benedig. Garibaldis nya mis nisterium pästås ha wunnit allmänt förtroende, isynnerhet nämnes Amari, som 1818 spelade en så betydelsefull roll, ech Grante, hwars redlighet har blifwit till ett erdspråk. Hans helighet päfwen säges skola afgä, till en början, till Ancona, men ämnar taga sin tillflygt till Bayern, hwarest Bambergerz och Wurzburgersflottet äro ställda till hans bisvofition. Oenigheten mellan Garibaldi och Gavour och alliancen med Neapel är tagens samtalsämve 1 Turin. Victor Gmannel hyser stora sympathier för frihetshjelten och det år troligt att Cavour får draga fig tillbafa Telegrammer. Hamburg den 19 Juii. Berlin den 18. Man försäkrar an Prins fensregenten den 26 dennes skall sammanlräffa med Kejsaren af Österrike i Töplitz. Paris den 18. Från Neapel förmäles att ministeriet Spinelli skall blifwa åter insatt och att Konungen har straffat de antiliberala gare destrupperna. — Det heter att Franlrike förs bereder en erpedition på 20,000 man till Svrien. Reuters office förmåler att en fransk fregatt har beskjutit Zanzibar, på grund af tills bafawiste fordringar, och twungit det till efter: gift. Tord Palmerjton. I. Cn af de mest framstående statsmän i wår tid är onekligen lord Palmerston, fom med rätta erbållit namnet Lord Feuerbrand; ty talvifa äro werkligen de eldbränder, hwilka han infar flat i de poltiffa hwalfningarna och folkens tefs nadsförbåslanden. Åiwen fördenskull förtjenar ban detta tillnamn, an han ännu, oaktadt sitt 75 lefnadsär, wisar en uppbrusande, ungdoms lig häftigbet, hwilfen ofta päkallas i bang frålls ning och lefnadsförbällanden, men bwaruti i bans ålder en mildring wore önskwärd. Piycs fet swärt är det att afgiswa ett opartislt om: döme öfwer lord Palmerston, fastän han redan under en läng slräcka af är tillbört det offente liga; ty kameleontslikt bar ban få ofta wexlat färg, att det ursprungliga eller egendomliga hos bonom knappt fan igenkännas. Men frulle dets sodset Drogdolanoo 1 Wälmpsyltre. Pans Tull frändiga namn är Henry Jobhn Temple Vis count Palmerston of Palmerston (i grefskape Dublin) oc baron Temple of Mount Templ Carefffapet Sligo). Han tillhör säledes pårer na, men bärstammar från den urgamla engel sla och sachsiska Temples slägter, af bwilka en stildta grenar upphöjts till hertigar af Bucking bam och Chandos. J den berömda skolan i Harrow erhöll for Palmerston fin första underwisning, besökte fe ban universitetet i Edinburg och Cambridge, oc att ban wäl anwände tiden wid denna beröm da högskola, bewisas derutaf att han, reda 1806, alltså wid 22 års älder, uppträdde få fom parlamentskandidat för universitetet Cam bridge. Han war här wisserligen sin motkan didat underlägsen, men blef emedlertid af der lilla orten Bletchiely wald i Parlamentet oc ådrog fig snart uppmärksambet. Jcke få obe tydligt måfte likwäl bans enskildta lif hafwa bi dragit till hang parlamentariska fortkomss, t ban war det erkända modets fonung och fruar nas obestridlige gunstling, och i den förnäm werlden skulle den bafwa warit förlorad, hwil fen bundit fin halsduk på annat sätt än Lon! Cupido, äfven ett binamn för den ådle lor den. Siillatigande, men likwäl allsmåktigt be stämde han modets lagar. Tiden har redar förvandlat hans blonda här i älderdomens snö men ännu bibebäller ban i sitt yttre sin ung domselegance, icke sällan parad med den nästar afmätta tillförsigt, bwilfen han såsom heriskar på modets område bade sillegnat fig. Idi mindre werffambhet, än på Amors fält, utweck. lade den ungdomlige parlamentsmedlemmen äf wen wid parlamentadebatterna, oc redan år 1807 blef han af minister Portland utnämnt till en af amiralitetets yngre lorder. Hittills hade hans parlamentariska strider en daft warit fmå skärmytslingar; men afgörande war den kamp ban utstod den 3 Februari 1808 i det ban segerrikt förswarade företaget emo Köpenhamn, bwaröfwer stämningen i parla mentet war olika. Men för engelska regerin. gen war otwifwelaktigt dena förswar wälkom met; ty 1809 blef Palmerston krigsminister något som säkerligen ännu aldrig hade händ en 25:ärig man, hwilken aldrig warit foldat Man mäste hafwa tillräcklig fännedom af de en gelsta förbällanderna, för att funna begripa hu: ru han kunnat blifwa kallad till denna post och kunnat bälla fig uppe under de widrigaste förs bällanden och ett ministerium med få otifa färg, fom SPerccval, Liverpool, Canning, Goderich och Wellington ända tills är 1828. Men med hielten wid Waterloo funde ban icke komma i godt förständ, ty den förre war fodfonferva tif, men den sednare fick behag till ätslilligt nytt och war isynuerhet för katholikernas emancipas tion. Han utgick derföre ur ministcrict Wellington, och blef nu, säsom det i sådana fall är wanligt, en of de häftigaste oc ifrigaste ors posuionsmedlemmarna. Då ban förr cgnat al fin uppmärksambet åt sitt departements anges lägenbeter och der werkat mycket godt, rigtade ban nu fin blid åt Englands utländsla politik och tadlade strängt densamma 1829, nära nog straxt efter fist utträdande ur minifteriet, i ett wackert tal. Jcke mindre intryck gjorde ban genom ett tal, fom hölls den 11 Mars 1830, öfwer angelägenheterna i Portugal, Han ges nomdref wäl icke straxt fina äsigter, men hade lifräl redan förwissat fig om segren, och då ministeriet Wellington war störtadt, blef Puls merston utrikes minister. Säsom fädan wackte ban bog fina underordnade en arbetslust och werksambet, fom gransade nåra nog till det otroliga. Eåfom förswarare af reformbillen, hwariges nom han wanun beröm od) popularitet, förloras de han emedlertid det wunna parlamentssätet för Cambridge, men tillbörde likwäl parlamentet för Tiverton, hwilket han sedermera ovafs brutet företrådde. Skiljd från ministerict, tillbörde han från 1841 till 1846 oppofitionen, och bå, fiftnämnde är, fir Nobert Peel mäste wifa för Lord Ruesell, emonog Palmerston åter den Ulrifas portföljen, bwilken ban war trungen af: såga fig 1851, derför att han förmenades bafwa, utan drottningens oc premierministerns wetslap, samtockt till Leuis Napoleons ssatslupp d. 2 Dec. Redan förut bade han bittert blifwit tadlad ar fina motständare, såsom den der billigat den ungerska oc) italienska infurrectios nen, och ifrän denna tiden bärledes tron att Palmerston war en wån oc beskyddare af all föriryät oc efter fribet lämpande nationalitet. Emedlertid tyckes till tenna förmodan finnas en motsågelse deruti att han war Vontongpros tocollets uprbofsman, bwarigenom GSteswig: Holsteins angelägenheter reglerades, Sedan han frånträdde ministerief 1846 fann