Helsingborgs-Posten – 16 juli 1860, sida 2

lelse, att han för en tid sedan — det var straxt efter Antys afslag — hade skrifvit till en bekant skeppsredare i Hamburg och just i dag på morgonen erhållit det svar, alt han kunde få plats på en brigg, som skulle gå på England, och skulle han för detta ändamål så snart som möjligt inträffa i Hamburg. Den unge mannen var val ej så litet bedrosvad, ty den förestående skiljsmessan från Änty var honom ganska svår, ehuru han dock inom sig sjelf måste erkänna, att detta var det enda kraftiga läkemedlet för hans sjuka hjerta; och Anty tänkte detsamma, iy hon sökte hålla honom vid godt mod, och bestallde i skämtsam ton hvarjehanda smäsaker, som han skulle föra med sig från England. De sulto begge vid fönstret, då i detsamma den unge captenen, hvilken Anty i går så ögonskenligt hade gifvil företrädet, cick förbi och artigt helsade på henne. Antys kinder sargades plålsligen af en stark rodnad, hvilken hon ej förmådde dölja för sin kusin. Den unga Mickan visste icke sjelf, huru det kom sig, men i detta ögonblick af oväntad ofverraskning icke i stånd all aslågga räkenskap för sina känslor, kände hon sig i förlägenhet, att den fremmande officeren hade sett henne tillsammans med Lassen. ÄAnty mäste för sig sjelf tillstå, att den unge captenen intresserade henne, och detta till och med på elt sält, som den unga, oerfarna flickan ej kunde tyda. Redan flera gånger under dagens lopp hade hans bild framställt sig for hennes själ, och hon tyckte sig då se honom lika klart och tydligt, som då han aftonen förut under dansen stått bredvid henne, och i hennes öron ljodo ännu de ord, hvilka han då vexlade med henne och hvilka i hennes hjerta funnit en så harmonisk samklang. Utan att sjelf veta deraf, invaggade hon sig i dessa Ijufva drommar, ur hvilka hon snart väcktes af den nakna verkligheten. Hörde hon någon gå på gatan utanför, så önskade hon genast att det skulle vara han, och blef vid dåligt lynne, då hennes förhoppning gäckades. Så var allt, som hennes oroliga hjerta, hennes känslor och önskningar inneburo — endast ett obestämdt och formlöst chaos, hvilket hon ej förmådde ordna eller gora klart för sig. Anty befann sig nu, utan alt veta deraf, i fara all utbyta sill hjertas lugn mot en känsla, under hvilken alla dödliga förr eller sednare måste blisfva slafvar; en känsla, som förmår både att hoja menniskan på de högsta tinnarne af jordisk lycksalighet och sänka henne i den djupaste dy af fortvislan och elände. Denna känsla kallas : Kärlek? Hon begrep icke den ofverhangande fara: men hade dock en dunkel aning om densamma, och denna aning gjorde henne orolig, drömmande och svärmisk. Liksom hvar afven den sväraste — verklighet är mycke lättare att bära, än blotta aningen och fro tan för ett annalkande ondt, så kände också Anly en brinnande längtan efter se den fara afslöjad, som hennes inre tydligt forespädde. Ueunes hjerta slog ha stigt och oroligt. Hvarje husligt arbete blifvit henne en kär vana, väckte i doc cudast hennes leda. An tyckte hon sig ban behof af deltagande och tröst, men hon v:: ej huru eller till hvem hon skulle moesde! sig. Än deremot ville hon vara alle: fördjupa sig i sin svärmiska fantasi: rinthiska irrgångar.