förmån af ga fapitas tta företag. m. gå till reg nåftan till Swans tes, under ast utlems På fams nan förfas korrbotten. Swappa. ingrufwor, de allt öfr ware. Hr er sig 126 )unkten af wid ryska tillskansat nar befoms tillgångar re, fordom tafla. Ett närwaranronoffattes i silt urs alm-anleds ande jer: J för hela belopp uns ) detta är få händer ån. Wan högst rins utestänga a Miamut olifwit fits od Besställen ins rdt stor rie ra orterna ära båttre all: sådant bolags för A —ö— . ex. Due nmanträda — —008 med K. på anfofs höinge häs ). Häradås tös Aufule d att från en 7 nästk. t i nämde i derstädes (C. B.) räde inför andlanden udelsföres och handl. shuscdirefz ngren. H. P.) A— ttets fams manträde har med 69 ja mot HO nei ans tagits borgares och bondeståndens beslut om bräns winstillwerkningsafgist af 60 öre rmt pr kanna, samt med 69 ja mot 46 nej att om tillwerning under en termin med mera än Jo öfwerskjuter det belopp, hwarför anmålan skett, afgiften för hela öfwerskotistillwerkningen skall utgå med 1 förhöjning utöfwer hwad i 19 8 af förslaget till förordning finnes bestämdt. Rosenbergs anförande i keligionsfrihetsfrågan. För egen del finner jag, så väl i betänkandet, som i det till grund derföre liggande Kongl. Förslaget, så många anledningar till anmärkningar, alt jag rent ut bekänner del jag icke är fullt belåten med någotdera; men så angelägen anser jag frågans lösning vara, all jag detta oaktadt skall foga mig efter majoritetens af ståndet beslut blott något blifver gjordt för afhjelpande af det oefterrättlighetstillstånd, hvari vi i detta afseende for närvarande befinna oss, väl vetande att vi hafva riksdag hvart tredje år och kunna efter hand rätta det som i tillämpningen befinnes olämpligt. I trenne århundraden har vår svenska statskyrka befunnit sig i det slags enhetstillstånd som hufvudsakligen icke betingat andra vilkor, än att vara inskrifven i Ilusförhörslängden och vid en viss ålder hafva inlärt flera eller färre utanlexor ur katekesen. Pretentionerna å kyrkans sida ha visst icke varit stora for tillerkannande afledamotskap; för den kåra enhetens skull har man dock skattat sig mycket lycklig, taekat de lefvande och prisat de döde, sorestallande sig att allt stod väl till och skulle alltid så sortsara. Afven denna lethargi skulle duck någon gang nå sin kulminationspunkt. For omkring 30 å 40) är sedan borjade ett andeligt lif uppvakna och sprida sig i vårt sadernesland, men någon tanke på separation ifran kyrkan sormärktes icke då. Man var fuilt belåten biott man i sällskapslifvet fick utby ta kortleken mot Bibeln och annan religios låsning. Men kyrkans mälsmän sunno detta vara farligt för den kyrkliga enheten, och på det icke detta ?Läseri? måtte gå alltför längt uppsokte och framdrog man 4726 ars kanventikelplakal. Råftegångar och böter för Lasaresammankomsler började bli moderna. Sä framkallade man tanken på Separatism och Religionssrihet. De, som med konventikelplakatet i hand ifrade för den kyrkliga enformigheten, kunna nu med tillfredsställelse säga: detta rop på religionsfrihet hafva vi framkallat. Nu stå vi här snart sagdt redlosa och rådlösa. Hade konventikelplakatet fått sin doåsdom för blott tiv år sedan, så hade mycket i vår kyrka nu varit annorlunda än det ar, hade landsförvisningsstraffet — med alldeles samma vilkor som nu erbjudas — blifvit borttaget for 6 år sedan; ropet på religionsfrihet hade sannerligen icke nu varit så allmänt som det är. Skola vi ännu for enhetens skull längre hålla igen och drisva allt till det yttersta ? Skola vi spänna bågen så att den brister ? Jag tror icke det gar an, så kärt oss är all se vår statskyrka bibehållen. Må vi icke forgåta att det är helt andra röster, som nu påkalla religionsfrihet, än de som för 10 å 42 år sedan ropade på konventikelfrihet, det är numera personer som sjelfva hafva rösträtt i lagstiftningen. Jag antager fördenskull att åfven detta stånd är beredvilligt att till frågans lösning i sin mån bidraga, men huru och hvad skola vi göra? Genom samtal med for saken intresserade personer har jag fått mig någorlunda bekant hvad pluraliletens mening är, neml. att antaga det kongl. förslaget. Trogen mina grundsatser vill jag respektera an dras öfvertygelse äfven då jag icke kan dela den, och bojer mig således för majoritetens vilja, glad om något i den vägen kan erhålJas. Jag anser mig dock skyldig tillkannagifva hvad som hindrar mig att bitråda det kongl. forslaget, på det ingen må skäligen kunna skylla mig för att gå andras ärenden eller sakna egen öfvertygelse. Just den omständighet, hsarpå manga med mig i denna fråga olika tänkande lägga högsta vigt, äger också for mig, fast i annan mening, den aldrastorsta vigt, neml. frågan huruvida den som utgår ur statskyrkan skall vara skyldig ingå i annat kyrkligt samfund, eller öga råltighet alt vara en kyrklig lösdrisvare så långe detta smakar honom. De kyrkosamfund, som sannolikt komma alt, utom romerskkatolska och reformerta kyrkorna, legaliseras i Sverige, antager jag blifva Baptismen och kanske srikyrklighet efter Lammerskt mönster, svårligen torde Mormonismen af Regeringen godkännas sasom kristligt kyrkosamfund; och om nu så skulle hånda tror jag icke att rätt många af dem som nu ifra for religionsfrihet skola känna sig hugade att for denna frihets vinnande genom ett nytt vattendop låta upptaga sig hvarken i mormonismens eller baptismens samfund. I det sednare likasom i de Lammerska lörsamlingarne sorelinnas dessutom så starka donalistiska tendenser, så stora forhoppningar på en ren kyrka redan på jorden, att deras kyrkotukt torde blifva elt svårt hinder tör mången ofverlöpare att finna anställning och trefnad hos dem. Heruhutismen har icke många lockelser för sinnligheten att bjuda på. Alerstår således den Romersktkatholska kyrkan. Skola vi genom lagstiftning nödvandigt klafbinda hvarje vår kyrkas bekånnare intill dess hon hos något irrlärigt kyrkoparli kan skalla sig som det kallas laga forsvar?? Vi kunna då vara vissa, all Romerska kyrkan skall med ulsträckta armar erbjuda ett sadant åt hvar och en som för dess räkning kan uppfångas. Varen öfvertygade att papismen skall veta begagna sig af de gynnsamma konjunkturerna. Den fordrar hvarken bättring eller försakelse, hvarken osvertygelse eller omdopning for medlemmars upptagande, den varderar qvantiteten, för qvaliteten sörjer den sedan sjelf. Jag kan icke, jag vill icke med min röst arbeta den kyrka i händer mot hvilken milt fädernesland i öfver 360 år fort en härdnackad och ofta blodig strid, jag vill icke understödja jesuitismens missionsverksamhet i vårt sadernesland, jag vill icke hjelpa till, att drifva den orolige och ostadige, som icke trifves i vår egen kyrka, in i papismens nät. IJeldre ma de då för någon tid, så långe det behagar dem, vara kyrkliga lösdrifvare utan laga forsvar, än f rledas att inträda i en kyrka, hvarifrån det icke är sannolikt att de lyckligen utkomma igen. Jag har dock det förtroende til! sanningens egen magt och jag har det begrepp om ell i hvarje menniska inneboende evighetssinne, att jag vågar hoppas det de aldraflesta som ifrån kyrkan utgå, efter någon tids besinning, alervanda igen. Skulle än lösdrifvarnes antal i första nyfikenheten synas stort, så hoppas jag att denna liksom andra kriser har en ofvergäng. Mangen kämpar ilrigt för frihet så länge han inbillar sig sakna den, men när han får den vethan ej hvartill den skall begagnas — och ban finner den ej på längt när så förträfflig som han hade förespeglat sig. i Det är således egentligast med afseende på romerska kyrkan som jag icko kau gifva min röst åt det kongl. förslaget. Äfven mot utskottets förslag har jag anmärkningar alt göra, isynnerhet beträffande de höga böterna som ovilkorligen skola sramkalla martyrer och öka villervallan. Vilja vi hafva oreda och kyrklig upplösning, så skola vi stadga höga böter, anställa bönhasjagter efter irrlarare, håkta, pliktsalla, etc. — vilja vi återvinna ordning och skick i dessa frågor, så måste vi slå in på en helt motsatt bana, Erfarenheten är harvidlag en god laromaslare. Genom siskaliserande emot läsare hafva vi i Sverige framkallat separalismen, genom dennas sorsoljande skapade vibaptismen, genom dennas Irakasserande ha vi ökat dess bekännares antal. Sedan vi tröttnat vid alltsammans och läto det, oberördt at polisnit, gå sin egen väg, saklade det så smäningom af och ar i denna stund stadt i ganska märkbart tillbakagående. Må vi icke lata dessa lärdomar blifra alldeles ebegagnade. — Då emellertid något battre icke kan för närvarande vinnas payrkar jag bfall till utskottets betänkande, förbehållande mig dock att under diskussionen om de särskilda paragraserna få deremot framställa de anmärkningar, hvartill jag anser skäl soresinnas. 2—— 2—— lätlandet. Medan man ännu icke wet i hwilfet staduum förhållandet mellan Berlineis och Wienerkabinetien imträdt, uppstå nya konflifter mellan Te andra tyska furstarne, hwilka wero nårwarande wid sammankomssten. Hertigen af Sachsen Ed burg Gotha har, i anledning af korungens ar Wiirtemberg förklaring öfwer ven befanta Gor thaiska nationalföreningens allmänna skadligher. utfärdat en diplomatisk förklaring, hwaruti han protesterar mot denna beskyllning och förswarar föreningens tendenser. Det beror nu rå huruwida Peeussen, i hwars intresse han tyckes wilja werfa, antager fig hand och den af hes nom förswarade föreningens saf; genom detta antagande skulle Picussen blott öka den all: männa förwirringen. Hertigen befinner sig för nätwarande i England. Genueserbladet Gvurler mercantile metde: lar de frra decreter, hwarmed konungen ar Ncapel bar börjat fin konstitmienclla bana. Med det första genemdrifwes förjanningen a 1848, med det andra u:såttas malen till den 19. Augusti och parlamentet inkallas till den 10 Seplecmber; med det tredje nedfäatreå en fommission af föra medlemmar, under inrifesmisiers presidium, till utarbetande af lagförslaget angående walen, nationalgardet, den avminis