och hennes sköna ansigte strålade af lycka och fornojsamhet. — Men hvem är väl den der bondlurken i sjömansjackan? fortfor Perry till sin vän, under det han visade på Lassen, som i sin fina, blåa drägt, med forgylda ankar-knappar stolt rörde sig bredvid sin kusin. — Det måtle val ej åtminstone vara hennes älskare, ... en så täck byting kan omöjligt ha så dålig smak ...troligtvis hennes bror, . .— och Perry drog sin kamrat närmare intill den lilla gruppen. och såg Anty skarpt i ansigtet så att hennes kinder särgades af en hög rodnad, och hon vände sig bort. — Åhå, Hilton, hon är ond öfver att vi beundra henne... ser du?... och leende sorisatte han långsamt sin väg, under det han tidt och ofta såg sig om efter Anty. — Lemna dina galenskaper, svarade Hilton, åtminstone under den korta tiden vi blifva på Helgoland, om det är dig möjligt; tv så vidt jag känner dessa oboar, så tänka de i detta hänseende mera allvarligt än vi i stora verlden, ... och du kan lätt bereda både dig och oss obehagligheter, utan all sedan kunna afbjelpa dem. — Flickorna, käre vän, äro sig öfver allt lika, återtog Perry helt lättsinnigt. Ilelgoländarianor eller Pariserskor, Londonienserskor eller lklindostans gulsärgade vildkattor. äro dock alla sammansatta endast ar fåfänga och behagsjuka, och jag har ännu aldrig i min tid upplefvat eu exempel derpå, att en enda af dessa varelser hafva forsmått de offer, som on Brittisk officer nedlögger för deras fötter. Huru mycket vill du hålla vad, Hilton, alt jag inom sex veckor skall... . — Jag håller aldrig vad, min bäste vän Frank, och allra minst, om vadet åsyftar att uppmuntra dina galenskaper... — men vill du som jag, så vånda vi nu tillbaka till busfeten och taga oss ännu ett glas champagne. Introduktionen till första valsen uppfordrade nu de danslystne att bjuda opp, och med de orden: Jag går att uppsoka den sköna okända... ställ champagnen iisl — skiljde han sig från sin vän. Han såg Anty sitta på den röda estraden ibland de andra flickorna, och ilade till henne, men blef soreKommen af den der tölpige sjömannen, på hvars, såsom det tycktes honom, temligen förtroliga anhallan Anty vanligt nickade sitt bisall, och räckte honom handen for att begifva sig bland de andra dansande. Captenen undertryckto med möda ett utrop af misshag och för att ej helt och hället förgäfves hafva skyndat till damerna, såg han sig tvungen utvålja den nästa i raden och bedja om lyckan att få dansa med henne. — Detta tvoungna val tra sla de Tina. Vid valsens förtrollande och berusande toner svåsvade nu Anty, glad och lätt såsom en sylphid, genom den, öfver sin vackre moitie stolte, Lassens arm, och de gamle lutade sina hufvuden tillsammans och hviskade att detta ojemförligt var det vackraste paret, och att det icke kunde dröja länge, innan de fingo höra omtalas deras lsorlosning. Perry hade hvarken öga eller öra för sin egen dame, utan syntes helt och hållet försjunken i beundran af den täcka Anty, hvars bekantskap han måste göra, — det måtte kosta aldrig så mycket, — ty hon skulle såsom han beräknade, hjelpa honom att förkorta den långa tiden under hans tvungna vistande på ön. — Blott en enda gång tilltalade han sin egen dame, och frågade henne då på tyska språket, hvilket han mycket väl förstod, hvem den unga damen i hvita klådningen var... och bifogade under en illa dold angslan: Hon är väl sorlofvad med den der unge sjömannen ? — Det år hennes kusin, ITassen Jaspers, svarade fina kort, ty hon ville så mycket som möjligt undvika beröringen af detta för henne så smarlande ämne, ehuru hon åfven inom sig sjelf var fullkomligt ofvertygad alt deras forlosning snart skulle inträffa. Valsen var nu slut och till Perrys sorargelse stod kusinen anun qvar hos Anty och båda språkade fortroligt med hvarandra. Men, for all icke ännu en gang blifva sorekommen, sramtradde han beslutsamt till den unga flickan och anhöll om nästa dans, hvilken anhallan af Ånty, ehuru hon låtsade vara ond öfver den djersva blick, som blifvit henne egnad. gerna beviljades, ty äfven af henne hade den vackre officeren forstält att göra sig hemarkt och hvilken flicka förlater icke en alltför djerf och drislig blick när den gäller hennes skönhet? Perry skyndade nu tillbaka till Hilton och berättade honom under 2ladje, att han nu skulle dansa med den skona Helgoländarinnan, neds örtade derpa skyndsamt annu ett par glas champagne, utan alt skanka sitt öra äl sia vän, som anyo bad honom vara sorsigtig och icke hopknyta något lattsinnigt forhallande, hvars sorgliga utgång man lalt kunde förutse ... och soljde derpa den af musiken gifna uppfordran till dans. Perry syntes helt och hållet hafva förgätit, all — såsom han sjelf förut under hån hade yttrat — det endast fanns fiskarflickor på balen, ty han bemödade sig ifrigare än någonsin i Londons salonger, att synas älskvärd emot Anty, och hennes säkra, för hvarje öfverdrifven blyghet fremmande, uppförande redan hade lärt honom, att han hår hade att göra med ett öppet, intet ondt anande, väsende, men å andra sidan också en själsull, modig flicka, som förstod att säkert tillbakavisa hvarje, alltför närgånget, närmande så hade han med sin medfödda vana och sin grundliga kännedom om qvinnohjersat vunnit den öfvertygelse alt denna fästning icke vore alt taga med storm,... och hade dersore skyndsamt utkastat andra operationsplaner mot Antys rena, oskyldiga hjerta. Af beräkning höll sig Ferry hela tiden inom återhållsamhetens stränga gränser, och llilton hade haft föllkomlig orsak alt vara nojd med sin vän, till hvars uppsorande han svårligen kunde upptänka något skäl. Anty kande sig på ett tilllredsstallande sätt intagen af den unge, statlige officerens angenäma sätt all vara, och smickrad af hans fina grannlaga uppmärksamhet på samma gång. som det ej undgick hennes skarpa blick, att hennes person äfven på honom gjort ett mägtigt intryck. Hon var derfore ledsen, då dansen var slat och han aflägsnade sig, efter att hafva fört henne till sin plats. (Forts.) — SETT —— —ö—0 Hwarjehanda. Om man gifter fig blott efter andras bufwud är man Hf den fom wid en auftion pä skrikarna ord ropar in en klädceperserel, som man ff bes fett och passat; man bjuder på god tro, fluds ban går, och man är fast får plagaet. Taga en bustuu för bennes penn:nnor, är aj att gifia sia; det år art aå in i en trarm och beswärlig tjenst for for lön. Taga en hustru för hennes figur, henacs skön. — —