— —— gen af glas, som tömdes under ömsesidiga välkomsthelsningar, och osverallt hvart man rigtade sina blickar såg man glada och fornöjda anleten, och hörde muntra skämtord på engelska, tyska och helgoländska språken. Vid buffeten stodo två unga officerare i röda infanteri-uniformer, med fyllda glas i händerna, och åsågo det brokiga solkhvimlet. Den ene af dessa bar på uniformskragen en i silfver broderad krona, som tillkännagasen lLicutenant de Charge; den andre innehade, sasom hans krona och stjerna utvisade, Capitens rang och värdighet. Deras samtal fördes på engelska språket. — En egendomligt fortjusande anblick, hvilken många af våra kamrater i Londons salonger skulle afundas oss, erbjuder detta balsällskap — sade Capteuen. Hade du väl trott, Hilton, då vi erhöllo ordres till Helgoland, att dessa fiiskareflickor i sina röda hufvor skulle se så retande ut och till och med blifvå farliga för våra gamla flammor i hemlandet. — Hå... å! låt bara icke miss Ellen Sannders höra dina sentimentala anmärkningar — sade leende Lieulenant Hilton. — Ellen Saunders 2... Det mest sörsöriska hos henne är Sandlingspark, hennes fars landtgods, och de 5000 punden i rantor. För öfrigt är hon en kokett utan någon sann känsla. — Du dömmer i förhållande till eder korta skiljsmessa temligen kallt, käre Frank, menade Hilton. Päå balen hos franska sändebudet gjorde du henne ännu temligen starkt din kur och dina svartsjuka Cerberus-ögon lemnade henne aldrig, om någon annan var nog djerf att vilja dansa med henne — icke en gång din vån, William Hilton, Lieutenant