Helsingborgs-Posten – 9 juli 1860, sida 2

oland. ris. fr. nr 79.) ute i verlden af ösverslodig ; något tafatt n skulle motcktes alls icke i den dubbla återkommande om tillhörande 2. Den gamle räckte honom, anden, hvarpå sning. Under utan all stiga sida och bjöd lindrigt rod) från sill aromne gästens utgjorde den ankomsten af kligaste thema ibemödade sig :t ur deras öfst han för dem is stränga disresor i kngutlära känna; Jell tillstå att n befinna sig isler, som sa:der och förrvaro isynnerhet under badtiden, då många besökande gåstade ön, skulle göra stort intrång och besvär. Emellertid hade den gamle Hansen nu slutat sin läsning och låtit några mystiska ord undfalla sig med anledning af den förestående inqvarteringen, — och gjorde sig nu i ordning att aflägga ett besök hos sin närmaste granne. De unga blefvo nu allena, och Lassen, som under tiden blifvit mera språksam, begynte nu för de uppmarksamt lyssnande flickorna omtala sina resor, en svaghet som vidlåder alla sjömän. En flitig betraktare af denna lilla grupp kunde ej undgå att märka, huru Anty hufvudsakligen intresserades af beskrifningen af de fremmande ländernas märkvärdigheter, då Tina deremot företrädesvis lånade ett uppmärksamt öra åt de tilldragelser, i hvilka han sjelf var hjelten, och ofta lät hon nålen hvila, då han skildrade de faror, för hvilka han på sina resor varit utsatt. livad hon sjelf och hvad hennes våninna ej ens egde den ringaste aning om, hvad ingen hittills hade mårkt hos Tina, ehuru det redan sedan den unge sjömannens sista återkomst låg djupt bevaradt i hennes bröst — det var en, allt annat besegrande, stilla kärlek för Lassen, hvilken hon så ifrigt bemödade sig all bekämpa och som sedan lång tid tillbaka gjort henne så lidande. Huru led icke den arma flickan af Lassens ögonskenliga böjelse för Anty, hvilken äfven ett mindre klart seende öga skulle hafva märkt. Hvarje ord, den unge sjömannen yttrade, skar henne djupt i hjertat, ty hon kände tydligt, att det endast gällde hennes väninna, hvilken dock ej förstod uppskatta den så, som hon borde. Hon hade försökt att slita sig lös från sin hopplösa kärlek, och för detta ändamål periodtals undvikit att träffa dem tillsammans, för all derigenom bespara sig de lidanden, som deras närvaro lillskyndade henne, men passionen, starkare än föresatsen, förde henne snart åter i de bådas sällskap. Fruktande att förråda silt hjerta, som så gerna skulle hafva klappat mot Lassens, visade hon sig alltid tyst och sluten mot honom, hvarföre han också högst litet egnade sin uppmärksamhet åt Tina, hvars behag i Antys närvaro helt och hållet undgick honom. Så uthärdade Tina också i dag icke länge i deras sällskap, utan, förebärande att några husliga göromål fordrade hennes närvaro der hemma, tog hon afsked afsin väninna, utan att af dennas flera gånger upprepade böner kunna förmås att stanna qvar. Lassen fröjdade sig nu efter det länge efterlängtade ögonblicket att få vara ensam med Änty, hvilket hon alltid gerna undvek, och han hade nu föresatt sig alt på bästa sätt prositera af detta tillfälle. Hon deremot kände sig illa till mods deröfver. Sedan hon, efter att hafva åtföljt sin väninna till förstugodörren, nu återkom i rummet, började hon genast leda samtalet på nindre farliga ämnen, och bad derföre Lassen fortsätta sin berättelse. Detta behagade dock icke mera den unge sjömannen, ty han ville nu hellre tala om sill egel hjerlas historia, och, under det han drog sin stol närmare intill Anty, började han sålunda: — När jag silter så här hos dig, Anty, kommer jag icke mer ihåg de öfverståndna farorna, och till och med då jag var midt i dem och från alla sidor hotades med undergång, glömde jag genast min fruktan, så snart jag kastade mina blickar på den lilla bild, som jag på alla mina resor burit vid milt bröst, sedan jag första gången lemnade Helgoland. Så var det af Anty så mycket fruktade themat begynt, ty hon erinrade sig ganska väl, huru hon såsom 13-årig flicka hade åt sin kusin, då han tog afsked, hemligen skånkt en liten, i svart papper utskuren, silhouette af hennes eget ansigte. Lassens innerliga ton rörde henne djupt, ty hon kände med sig sjelf att hon ej kunde uppfylla hans käraste, länge hysta, förhoppningar. Hon förmadde icke att svara och sommade ifrigare an sorut, i det hon alltjemt hoppades, all fadrens hemkomst skulle afbryta detta för henne så plågsamma ymellan fyra ögon.? — Anty, det var en skön, alskelig tid, då vi ännu voro barn, fortfor han ännu hjertligare; — vi trodde då båda, att de alltid skulle blifva så, och skiljsmessans smärla lindrades för mig betydligt af hoppet, att vid min hemkomst finna allt såsom förr ; ty jag anade icke då, att det här skulle vara så annorlunda. — Ja, du må nog finna förändringar på Helgoland, då du varit så länge borta, återtog hon, under det hon försökte gifva hans ord en annan tydning. Men för oss, som på de sista sju åren icke satt vår fot utom denna klippa, har tiden nastan spårlöst forsvunnit. — Ack nej, jag menar icke så, sade lLassen allvarligt, — den röda klippan, det gröna landet och det hvita hafsskummet äro ännu lika som förr. Ilvarje litet hus med våra sordna lekplatser, har jag återfunnit, och dessa skulle i mitt minne återkallat våra barndomsdagar, ifall jag hade glömt dem.