born. Blodet flyter i strömmar och en bland de första adelsmän i konungariket ligger döende i sanden säsom den förste, den bäste toreador. Hand fader, fom fatt wid konungens sida, upp gifwer ett skrik af sorg och raseri, springer ner från den höga balustraden och går, i trots aj sina 80 är, dristiat fram på arenan. Konun. gen blifwer rörd, befaller bonom att ide sätta sitt lif pa spel. Marquien af Pombal wånder fig till bälften om och afbidar med diploma: tikt lugn bwad fom skall följa. Den gamle adelsmannen, går obekymrad om tjuren, bmwils fen med blodiga horn springer omkring på arer nan, directe bort till fin fon, kyeser och wälfignar bonom, tager bans wårja och går det rafan De djuret till mötes. Man fan lått före fälla fig hwilken rörelse der uppstod på bela ams phiteatern dä man säg den blefe, gamle med anis firande tärsylda ögon slyfta wärjan. Men den: na oro förbyttes snart i en jublande hänförelse då den gamle beriigen stack klingan in till fästetr i djurets bals och derpä långsamt wände tillbaka till fonungen. Portugal mar wid denna tid inweckladt i ett frig med Spanien, — ei, fade Marquien af Pombal till konungen, det mar byrbart blod fom funde bätter anwändts på wal: platsen. Latom oss fara wåra acelemän åt Spanjorerna, men icke offra dem åt tjurarna. Konungen stafade vå hufwudet oc lätsade wara missnöjd, men man kunde cj weta om det mar öfwer olyckan på arenan eller öfver Mar: quien af Pomdals anmärkning. Emellertid är fåfert, att tjurfäftningarna under nagon tid Or ro mindre wal anskrifna, utan art likwal bli ma afslaffate. J wara dagar, då tjurfaftningarne nedsjanku till en parodi, fan man deremo: bov: pas att det skall tydas afstaffa dessa skadespel, hwilka ide passa för war ud, utan äro till får som föråldrade temningar från en kraftfull, men ocksa rå och barbarisk period. 2————— —