lund Hult FUALSu-sTsfsrtt nagot enda spår ar djur. AA — AAAA — Hwarjch anda. Cu Folksaga från Norrbyås i Nerike. (Ur Djarklrus Nerikes Folfspräk och Foruminnen.) Det war en gång en gubbe och en gumma, fom måne ga flunes Rwål det. Gabhen swerde hank och arbetade hwar kag I skogen, men gumman satt hemma och ipann, lagade mat oc statte om huset. Pa detta fått hade de fin bergs ning, ehuru gubben fländigt fnotade och klagade, att han em am fit släpe och trala för att skaffa till huset under bet alt gumman fatt smma, bara kokade wälling och) åt od) gierde sig goda bagar, Gumman pastod mål, att det founs fullt upp att göra hemma också, och att, om hon ej fåge om huset, fulle guhben hafwa det flent både med för ta och kläder; men det wille han då alls ide höra talad em. Han fick i alla fall draga Hela lasset ensam, mente han. Cu dog, då delänge wistat härom, fade gumman: (Fritt on göra wi arbetsbyte. Jag går ät skogen od) swedjer hant, och du blir hemma och stjoter mina tyg ler. Det hade gubben ingenting emot. Mog skall jag frota em haset, fade han; Åmen huru du fall taga dig ut i skegen, det will jag just fe. Tidigt om morgonen fade gamman: en skall du bafa bröd, tjerna fmör, was ta fon od ieta grönfal till middagen. Ja det war idel smasafer för gubben ; och dermed skiljdes de ät. Gumman fog vran på armen och wandrade år skogen, och gubben började att elba i ugnen och reda fill degen, och när han lykte Teuna wara färdig, började han att baka. Men broad för flags tafor det skulle blifwa, fan man wäl förstå, då han glömt bort gästen och satte in dem utan att hafwa sopat i ugnen Gubben tyckte nog, att han gjort det wäl, och tanfen på bet färsta brödet retade haus matlust. Färskt bror är rafsande godt, tänkte han, men får man fsäsk till, få snnfar vet få mycket bättre. Dermed gick han uti becen efter det enda fläskilycket de egde. Men släsket war alt, ech neg frulle det smafa bättre med dricka till. Han lade flästäpket vå fällartravvan och steg ned i fällaren. Jnsi fom han fick swickan i handen, fom en hund och tog släsket. Det wille han då för ingen del mista, hwarföre ban af ulte frafter styndade efter hunden. Bäst fom han srang, blef han warse att han Hade swickan i handen. Mu gaf han slasket förloradt och skyndade tillbafa för att åts minstene ratra drickat; men han fom förfent Tunnan svar fom, diickat utrunuet. Detta grämde honom, men ban trästade fig dock dermed, att gumman skötte fig änan samre i stogen, och om han ocså fick wara utan bade fläsk och draka, få hade han ju så rart färskt bröd, och den fom har bröd lider ingen nöd, säger ordspräket Men den trösten blef ej långmwarig, fy då han kom in i singan fannshan allt brödet föorbränåt, få att han icke fit smaka en enda bit af Hela bafet. Neg war det harmligt. Det här går illa, suckkade han, Om jag ändå lätit mor bili hemma; for när der går fi på tok för mig, hur skall det inte då gå for henne i skegen! Tänk om hon huggit både armar och ben of fig 7 Men det war inte tid att tänfa på det nu. Å elen stod högt vå himmelen, och han skulle ju fofa orcg fåketill middag. Han tog derföre ned gummans fplitfer nya gröna. warmalströja, hackade den uti små bitar och lade den i grytan. Att han ej funde fofa grönkalantan watten, det nisste han nog, och fällan tåg ju få längt borta. Men Han skalle ju tjerna smör ocksa. Huru i all weriden hirs na med allt detta? Om jag un tager tjernan på ryggen, och vuffar herwne duktiat under mågen. få får jag neg mör tl dess jag kommer tillbafa, tänkte han, och sa gjerde haa afwen. J hastiaheten glömde han dock art jåättå leca et pärtjernan, oc) når han nn lutade fig ned föratt dra: ga upp ämbaret, tana aräddan utöfwer hang hufwnd och ded i brunmen. Swara bedrofdad wände han åter till fin algryta. Han skulle ju walla fon ocfså, och intet kunde jan vå en gång bade wara inne och ute. Huru förena etta? Terftafet lyte sä grönt i solskenet, och der syntes henom wara gedt bete. Han band derfere ett långt rep m fons hold, drog upp henne på tafet od) fastade repe to idra ända aven storstenen ned i stugan. Lugnare till innes sten han in, band revet om lifwet och började att läsa upp elden unter grytan; men bäst han blåfte föll om ned ar tafet, ech trog henom upy i skorslenen. J dets amma fom gammar hem med en stor hantfnippa på tyg, en, och när hen sitle fin fo hängande på singuwaggen, ffyn, ade hen genast till och högg af rever och gick sa in i sin an. Der lig nn gubben vå golfwet, illa både röft och ftänd Trosta mia för tig, fade hon, hurnu har du stött ig här hemma 27 Gubben bara ywed och funde ej fwas a elt enda ord: men huru han fött fig, det blef gumman zart warse. Fläsket war borta, drickat utrunnet, brödet örbräntt. gråttan läg i fällan och tröjan i grytan, fon at hängd. och gubben sjelfeilla både rött och bränd. Huru det setar gick. tan man wäl förstå. Gumman fick ro sföta fina hemsysslor, ach anbben git utan knot till ogen och flagade aldrig mer öfwer fin lott. Ziurfäktning. Under sednare tiden bafwa urfafmingarne Portugal blott wartt att anse fom stadlina aymnalssta öfningar. Man omindar urens born och lägger en puta på dej Panna, 4 N — — —