Helsingborgs-Posten – 22 juni 1860, sida 2

det hon fortfarande bad Gud lägga sin välsignelse till hennes ord. )yYIormor är god påminner sig, att Mormor sjelf befallt mig upprepa de ord jag nyss sade till min mor! ja, svarade hon med malt röst. Jag sade, återtog flickan med en röst som hon försökte göra stadig, )att om mormor förbannar min mor blir synden mormors.? Jag olyckliga klagade gumman för första gången i silt lif; ÅJjag olyckliga ! Thekla allägsnade sig, Ivarföre är mormor olycklig 2? frågade Alma med samma ton, under det hon vördnadsfullt kysste gummans hand. Icke allenast min dotter är ett uppsludsigt barn, men äfven hennes dotter?. Min mor har lydt mormor i allt, sade flickan långsamt och med eftertryck ; men icke äro vip, fortfor den nittonäriga med samma ton, pligtiga, att, då vi komma till den älder att vi sjelfva kunna tänka, lyda utan urskiljning ... det heter ju, alt vi skola lyda mer Gud än menniskor.? Prata huru du behagar, sade den sjuka, men jag lemnar aldrig mitt bifall — aldrig i tiden, hör du, — till en återförening med din mor och hennes fordne make . .. tvartom fordrar jag, alt hon skall gifta sig med en annan.? Hon hotade ej mer alt förbanna. Det vägade hou ej. Det var en bild hon såg i andanom, vid hvars äsyn hon förskräcktes. llon såg denna bild i den skepnad fabeln målar densamma: som ett benrangel med lia i handen, — icke såsom en christen föreställer sig honom: nemligen som ett budskap ofvanifrån, hvilket sakta och mildt lö