Helsingborgs-Posten – 22 juni 1860, sida 2

ser de jordiska banden, i det han förer anden till dess eviga bestämmelscort. Kanslirädinnan Ehrenstedt var rädd för döden... VLilvet, som hon aldrig forstatt att hvarken for sig eller andra göra behagligt, var dock tungt att lemna. Sannt var att en i verldens ögon högt uppsatt äldre man hade några dagar före Kanslirådinnans resa till södra Sverge lill henne yttrat en onskan att bli hennes måg; rikdom, anseende och ett lysande, ja ett historiskt namn, hade genom detta giftermål tillfallit hennes dotter. Hon kallades gudfruktig, älskade ej verldens nöjen, men var dock med sin själ fast sammanvuxen med verlden. Emellertid hade man kallat den läkare, som var ett medel i försynens hand att rädda Almas lif. Professor Waldau kom; han var väl bekant med den sjuka. Som läkarens första samtal med patienten hade ett på upplösningen af vår berättelse ej obetydligt inflytande, vilja vi återgifva detsamma. Jag beklagar, började professorn, alt finna kanslirädinnan i denna belagenhet.v Är den så fruktansvärd ?? vhvad menar Fru Kanslirådinnan med det ordet 2 nJag menar om det är fara för lifvet 2? Ja, svarade professorn torrt. Öfver detta ansigte, på hvilket ett enda uttryck af stränghet och allvar vanligtvis lästes, utbredde sig en fasansfull ångest. Man skulle trott när man såg henne, att hon varit under inflytande af någon hemsk syn. Ä Jag ser på ert ansigte, sade läkaren, alt denna underrättelse ej var er välkommen.? ?Nej, jag tillstår det, svarade hon; ty med vett och vilja skrymtade hon icke ... men professorn ur en utinärkt läkare, det vet jag. intet utmärkt, men den store läkaren har ofta vålsignat mina bemodanden; dock har jag nedlagt min praktik.? Acke öfverger professorn mig. Ilvad ni vill gifver jag er om ni räddar mitt lif. Samma löfte gaf mig Stålbrand.? YNamn icke hans namn. v )IIvarsör icke? återtog professorn kallt. ?Ni kanner mitt förhållande till honom.? Ja, beklagligtvis. Jag vill säga, återtog den gamle mannen, att när Fröken. Alma i höstas låg sjuk erbjöd hennes fader mig detsamma ... Hantystnade. Jag är ej allsmäktig, återtog Waldau, och kan ej lofva alt rädda ert lif; men all värda er under er sjukdom lofvar jag, dock med vilkor att ni ger ert samtycke till er dotters och Grefve Stålbrands återförening. i Herre ! sade hon, försökande att uppresa sig i sängen, vet hvad ni begärr. IIon sjönk tillbaka. Ja, det vet jag; och så sannt som Gud är Gud, skrifver jag ej något recept... förr än ni säger ja ...? Vill du, min läsare, se förtviflans kamp återgilven på ett menniskoansigte, skulle dui detta ögonblick se den gamla, i hvars hjerta hatet och begäret till lifvet strider med hvarandra. ?Ni kan ju kalla en annan läkare?, inföll professorn kärft, döden har nyss besökt elt läger, vid hvilket jag suttit — Krigsrådet Ekenkrantz är död. vill ni att jag skall stanna här på det vilkor jag sagt. 6å ) mer framstötte än sade hon. Han gick,