Helsingborgs-Posten – 15 juni 1860, sida 2

men ur roten nispirade ännu grenar, som vexte i skef riktning. För sextio år sedan nppväxte i en af Sveges nordliga provinser tvenne gossar, hvilkas öden gingo in i hvarandra, som tvenne blad på en blomma. Jan Ekenkrantz, tidigt sader-och moderlös, blef genast efter föräldrarnes död förflyttad i sin tillförordnade sörmyndares, Grefve Stålbrands. hus. Åristokrafen var Kapten Ekenkrantz närmaste granne, egdo anseende, ett godt namn och förmögenhet. Jan var sul. ovårdad i sitt väsende. och född. om vi så få uttrycka oss, med något tafatt och oskickJigt i alla sina rörelser och åfbärder: han gick illa, åt illa, var med ett ord ett obehacligt barn. Eberhard Stålbrand deremat var vacker och intagande i alla sina rörelser : men icke destomindre var Jan mer älskad af sina lärare. Den ene var smidig och ränkfall. den andre öppen och ärlig. Men som en oförklarlig företeelse i det gållika menniskohjertat, var det dock en varm vänskap mellan dessa till karakteren så olika barn. Jan älskade innerligt Eberhard, hvarsore visste han icke; på samma sätt som resonnansbotten på elt instrument ger ljud ifrån sig då man trycker på detsamma, besvarade Eberhard af nalntlig impuls Jans varma. hängifna vänskap. Grefve Stålbrand och hans hustri gjorde ingen skillnad mellan de båda gossarne; de tillrätlavisade vänligt och kärleksfullt Jans rå, ohyfsade omanärv, som de gamle uttryckte sig. men fördrogo icke det någon skrattade åt honom. i . I församlingens prestgård rörde sig elt annat barn, rikare begåfvad än någon af de båda adliga ynglingarne — det var Rulger Waldau. Den under denna tid ännu fortfarande skarpa ståndsskillnaden medgaf ej ett förtroligare umgänge mellan de, adliga ynglingarne och den obemärkte prestsonen, till hvilket äfven skillnaden i ålder bidrog, ty Rutger Waldau var flere år yngre. Tiden gick framåt, inga fnurror hade knutit sig på den tråd som sammanhöll deras vänskap, och på inga eldprof hade den ännu varit satt. Pet var Jan Ekenkrantz som skulle bestå det första, och han gick det herrligen igenom. Vid gamle Grefve Stålbrands död hade Jan nyss blifvit myndig; när boet skulle utredas befanns ett stort desicit i rä kenskapsböckerna detta visste enkan. och i ett upprördt ögonblick sade hon deti Jansnärvaro. Som hon och Eberhard voro enda delegare i boet, kunde ej någon försegling af byråer och papper komma i fråga. Jan tog nycklarne, granskade böckerna och förmyndarräkningarne, och genom utraderandet och förändringarne af åtskilliga siffertal gingo Debet och Credit ihop, hvarigenom huset icke allenast räddades från konkurs, utan äfven en anständig förmögenhet återstod för mor och son. Men det skedde på bekostnad af en stor del af den unge Kkenkrantze jnnestående kapital. Den ädle ynglingen tog löfte af Grefvinnan Stålbrand och hennes son, det aldrig hans förhållande vid detta tillfälle skulle omnämnas. Eberhard och hans mor voro djupt tacksamma. Båda ynglingarne hade då nyss som officerare utgått från kadettskolan; här skiljde sig deras banor: den ene ingick vid Svea Artilleri, den andre vid Jemtlands jägare. Sparsam och ordenthe, räckte räntorna af det återstående kapitalet jemte officerslönen till Jan Ekenkrantz enkla behof; han fattade tycke för en sallig flicka i sil erannskap, friade till henne, och öfvertalad af sina foräldrar gaf hon sitt samtycke; ful och ohehaglig till sill yttre, kunde han halurligtvis icke ingifva kärlek; men trött af arbete! andras hus, längtade fickan efter egen härd. När Eberhard under ett besök hos sin mor, som bodde qvar i Norrland, fick se Elisabeth S., ingaf den vackra flickan honom en brinnande kärlek, hvilken besvarades; så mycken heder egde håda, att de ej ville förråda Lkenkranta, men denne upptäckte sjelf deras ofrivilliga inbördes ömhet; han sörjde djupt, men inseende Eberhards yttre sorelråden framför sig och för stolt aft göra anspråk på hennes hand, då han såg att hjertat tillhörde en annan, upplöste han sjelf sin förbindelse, Ett par år senare förde händelsen Grefy, Stalbrand till sin i Skåne boende rike far brors hus; glömmande sin forra kärlek yi anblicken af sin vackra kusin, hvilken, obe ryknadt sin skönhet, hade det Elisabeth ick egde, penningar, skref han till den senar, alt han skulle evigt förebrå sig, om han m!i sina ej betydliga tillgångar beredde hene ett bekymmersamt lif: Elisabeth återsände honom sin ring, sörle och teg, då Ekenkrantz ett år senare ålrkom till henne; vårderande hans karaker, sade hon ja, och de förenade sina ödenför alltid. Innan Elisabeths och Eberhards förlofing bröts hade hans mor vandrat all verlens väg. Han ålersåg aldrig sin fädernelgd, Elisabeth eller sin ungdomsvän. Jan kkenkrantz förlät väl, men glome al drig huru grymt hans barndomsvän lek mel Elisabets hjerta. i Grefve Stålbrand fann sig ej lycklis i sitt