verklig filosof, hvilken efter många häftiga stormar, så i det politiska, som enskilda lifvet, nu hvilade ut i enslighetens lugn. bet var med denne vördnadsvärde man och i denna fridlysta egendom som Grekve Stalbrand tillbringade vintern. Vintern förfiot för honom i det lysande Paris, och ett år, det vill säga från hösten 1040 till den derpå följande 1847, vistades han skistesvis i hrankrikes hufvudstad, i dess provinser och på sill eget herregods. Han hade nn återtagit sitt rätta namn. 1 Paris egde han genom svenska ministerns bemedling tillgang till de mest lysande sällskapscirklar. Ållt hvad snillet och velenskapen egde umarkt larde han personligen känna. I skalden Lamartines enskilla förtroliga krets öppnades ett rum för den högt aktade svensken. Följande vintern tillbringade han äfven i Paris och blef ett asyna vittne till fallet af den konungathron som ej nio mordförsök formått nedstorta. Vi vilja icke längre trötta läsaren, som. kanske längesedan nitomt sitt tålamod under läsningen af var enformiga berättelse, med upprepandet af dessa verldsbekanta händelser hvllka så nyligen timat. I det blodbad, som under de märkvärdiga Febrnaridagarne sköljde Paris? gator, stupade den unge Grefve de Vaucourt. Det var Grefve Stalbrand förbehållet säga fadren att dennes förhoppning under dessa politiska oroligheter drankts i blod. Med en nästan ofvermensklig resignation mottog fadren den förkrossande tidningen. En 70-ärig hjessa drabbas sällan af eft äskslag, svarade han: hjertat är utdödt Ha