Korrespondens. Man hade trott, att den s. k. norska frägan atminstone någon tid skulle uppböra Att reta oc) hella sinnena. Så har dock förbällandet wijat fig icke wara. Den har nyligen gifwit anledning till rätt allvarsamma och obebagliga illdcageifer. Orsakerna dertill äro dels norrz männens egen fittsliadet, — bär Är det ordet vå fin rätta plats, — dels de oswenske ultra: skanrinavernas ständiga vandbundskall på med sitt fosterland ärligt menande swenskar. Jag erfanner, att ordet bandbundskall är groft, men något lindrigare namn finnes icke för det ewiga, lita ebefogade fom okloka kättel om hvenffarneg åstundan, att winna en fullkomlig fuprema: i öfwer Norrige. De ultraskandinaviska fantafter: nas beteente gransar nära nog till förräderi mot säderneslandet. Det finnes icke en enda klof menniska, fom ej medgifwer Norrmännen den obestrietiga räigheten, att, utan fremman:z de intrång, besluta om sädana angelägenbeter, som röra dem ensamt; ingen, som ej respefterar detta folks farfa nationalkänsla; men Der: före må ju Swenskarne få bafwa rättighet att wisa, att äfven de bafwa en fådan national fänsla, den de icke wilja läta undertrycas af någon, bwem det wara må. Den detta kallas, — pead Swenstarne angär, — afultraftandinaverna för kittsligdet, berrsklystnad, m. fl. ans dra, lika obefogade, benämningar. Ett bewis på bur ultraskandinaverna i Swerige gaynna Norrige framför sitt eget fädernesland, är wics sa tidningars bögtrafwande pegasiader rörande den nu af Norrige ät Sweriae bewiljade transuo rätt, oaftad: Norrige tydligen deraf var lir få for fördel, fom nagonsin Swerge, — bewiljandet hade saferligen icke eljest kommit i fräga. Det är icke få många är sedan samma fråga wäckies, men då afflogg den, och man hörde ingen röft inom den norskt sinnade fwenska prev: fen höja sig emot Norrmännen för detta bete ende. Da man ide tydte fig funna förswara detsamma, sördigick man det med tostnadens wålmatigbet. Nu reremot urpböjer man bewiljandet of denna ränt ända nll skyarne och ans sir det säsom en wälgerning, för bwilken Swers ge stulle, snaböjande och aidraödmjukast, kyssa Rorges toffet. Det fan man kalla att wara swenstt finnar! Detia bewiljande bewisar Norre männens wånslapliga och broderliga sinnelag mor Swenskarne, de förras ästundan att När: ma fig te sednare, med mycket annat pöltfer nod. Det wånskapliga oc) broderliga finnes laget och den fora ästundan att närma fig Swerge, bewisas bäst ar det hvar, fom Stwriz gurd afgar vä den skäl, fom wid festen i Stod holm för de norska deputerade, föreslogs för dessa. Det fwaret behöfwer icke kommenteras. Det sinnelag, fom deri gafs tillfänna, Fan ide bemaltas sasom en enskild yttring af talaren sjelf, man sasom samtlige deputerades, alldennund ingen ytnade fig i moisatt anda, saledes såsom beta noiska solfets, ty det är ide tänfs bart, att till deputerade wid ett sädant tillfalle stulle waäljas anora, ån sädana min, bwilka i sig innestoto bela Norges tänfesätt emot Swere ge. Man maac Vere paa fin Vagt for Swe via (21) Jol jag sager intet om det. Daf tadt alla funderingar bit och dit, bar jag omöjs nigt funnat uppleta nagot släl till ett sadant yttrande, ty den omstandigheten, ant Swerge will hafwa ett ord med i den norffa flätvållas