Helsingborgs-Posten – 8 juni 1860, sida 3

och biträde, fann behag för Z:s ögon; denna flicka besvarade ej hans låga, men tycktesi stället vara svag for honom som hon kallade sina föräldrars välgörare. siuruvida en blott platonisk känsla egde rwm mellan henne och vår hjelle kunna vi ej afgora, men det vissa år att Z. icke så bedömde saken. En ordvexling, börjad af Stalbrand, egde rum mellan de båda landsmannen. Den senare beskyllde Z. för nedriga afsigter i anseende till flickan, då denne yttrade ord, som, utkastade i ett hetsigt ögonblick, voro bittra och skarpa som ett tveeggadt svard; den muntliga tvisten slutade med en ulmaning af Stålbrand, hvilken antogs. Z., hvilken som militär var skickligare i fäktkonsten, parerade undan sin motstandares anfall och sårade denne ganska illa i venstra armen. Vid asynen af det strömmande blodet var den unge ofiiceren med sitt sangviniska sinnelag genast afväpnad. Nagra dagar förut hade en svensk läkare anländt till Romas stad, och handelsen, eller Guds sorsyn, ville att denne inlog på det hotell der den sårade låg. Denne man var Prosessor Waldau. Den öfverraskning, som tecknade sig på lakarens ansigte då Stålbrands namn nämndes, undfoll icke Z. och föranlat den naturliga frågan : Känner ni grefve Stalbrand 27 rcke honom, men hans far.? Waldau vardade Stälbrand, och denne tillfrisknade etter några veckors sjukdom. Innan den sjuke lemnade sängen, reste läkaren från Rom, och han mottog det läkarearvode Stalbrand lemnade honom, hvilket besteg sig till circa 400 Rdr riksgäld. Först efter sex års förlopp alersägo Waldau och Stålbrand hvarandra vid — Almas sjuksäng. e 0