Helsingborgs-Posten – 8 juni 1860, sida 2

inga. Händelsen och modet — ty gardesryttmästaren hade några år gjort furore i Stockholms sällskapskretsar — hade fört dessa unga karlar tillsammans, hvilka i intellektuelt afseende voro de mest olika foreteelser. Z. var i ordets högsta bemarkelse lättsinnig, hvilket Stalbrand endast varit i följd af omstandigheler och förhållanden i hvilka han mot sin vilja blifvit indragen, utan att ega styrka att derifrån lösslita sig. Z:s bildning var i hög grad ytlig; Stälbrands djup; den ene älskade sorstroelser i brist på förmåga alt använda sig till allvarligare sysselsättningar, den andre för att döfva den hypokondri som började slå rötter i hans hjerta. Den ene pratade om allt hvad han såg, den andre teg och reflekterade. Men icke destomindre voro dessa kontraster af ödet dömda att en längre tid vandra, resa och bo tillsammans. Z. var oaktadt sina lättsinniga grundsatser ej elak; han hade i sjelfva verket kanske mer vänskap för Stålbrand än deune för honom. Han erfor dels ånger öfver de många obehag för hvilka den unge grelven tor nans skull blottställt sig, dels tacksamhet för den senares granalagenhet att aldrig med ett ord eller med en hänsyftning förebrå honom som indirekt haft en ej obetydlig del i den förres missöden. Det första året följde de vägen rakt åt Rhentrakten, hvarefter de besökte Berlin, Dresden, Wien m.m. — Om utrymmet tillät oss skulle vi berälta mer än en episod ur deras reslif, som på ett karakterisliskt sält skulle framställa dem båda: den ene dröjde länge och uppmärksamt vid hvarje föremål, då den andre skyndade från det ena till det andra, likasom han varit tillfredsställd endast hau kunde säga: Jag har sett — — — —— alit! omen om någon då insallit: Beskrit hvad ni sett ! hade han haft ganska svårt alt reda sig ur sill bryderi. Af de gåsvor Stålbrard mottagit af sin hustru bibehöll han hennes porträtt och en kedja af hennes hår; i början bar han dessa minnen vid sitt bröst, men, kastande sig i hvirfveln af lättsinniga forströelser, som voro for honom ett döfvande medel mot den inom honom aldrig hvilande oron, gömde han dessa reliker i sitt schatull, ett tyst erkännande af hans ovärdighet all bära desamma. I Januari månad anlände reskamraterna till Schweitz, der de beslöto att tillbringa vintern; i Bern togo de sitt hufvudqvarter, der inga märkliga handelser tilldrogo sig. Stålbrands penningepung började att med hvarje dag bli allt lättare, då vännen erbjod sig att pli hans kassör. på Arthurs invändningar svarade med en betydelsefull blick Z.: pet är blott ligvid på gammal skuld.? ! Fill svar tryckte Stålbrand Z:s hand, men hans sjelfkänsla förbjöd honom alt, oaktadt det som varit, laga vännens kassa i anspråk: I början af vären 4837 atsoljdes de till Italien; då de i Juni månad, kort före kolerans utbrott, inträffade i Rom. Grefve Stålbrand var nu betänkt på att genom eget orbete söka utväg till sin försorg, genum en — bv kändelse blef han bekant med en tysk familj, Geheimeradet von Schewens från Sachsen, hvilken ämnade tillbringa sommaren i den klassiska staden. Han erbjöd sig som lärare åt de tvenne minderåriga söner va, äfvensom att undervisa både frun och den unga dottern i italienska språket, som icke de, men han var mäktig. Hans anbud blef antaget, och från samma dag vardt han räknad