Helsingborgs-Posten – 25 maj 1860, sida 2

ille lesva som vänner — ade ej då under trenne mångåtis med dig. Jag anade amla både i mitt och ditt tarka rötter?, Thekla rodsådant förhållande, som du fortfarande kunna ega rum kla! antingen återknyta vi et af menniskor slitna banhas vi för alllid — — det ) le och tillslöt sina ögon, 2 åter och såg på honom vilken den största ängest 1 ej vill att jag skall försakta, )mäste du återtaga bokstaf.? llon föll i våldsam gråt. upp; med häftiga steg gick ri rummet, så att tiljorna I stannade han framför henne. qvinna! sade han, begriicke gör jag det. Jag ser 7, ser att du lider vid tanken erse mig — och likväl har a mig tillbaka.? ej tillbaka, Arthur?, sade etohing i rösten. På dig r jag orden i Schillers ballad: trogen systerkärlek ic åt dig; ngen annan kärlek, märtar mig. ekend, svarade Arthur med kjuter jag ifrån mig; om du min hand lofvar att åter bli min hustru, utnämner jag Carl Dahlkrona till Almas förmyndare och förvaltare af Rosenholm, tar gossen med mig och vänder för alltid ryggen åt mitt fädernesland.? nvill du äfven beröfva mig min son 2 frågade Thekla knappast hörbart, nvill du göra mig olycklig i tid och evighet? frågade Stålbrand nu i sin ordning. Alma, hvilken hört hvarje ord som fadren yudrat, slog upp dörren; hon var skön i sin hvita nattdrägt, med den hågröda shawlen kastad öfver sina skuldror, öfver hvilka det svarta, upplösta håret föll som ett draperi. I hennes blick uttryckte sig en djup ångest; hennes händer voro hopknäppta liksom tillbon. vpörläten mig, mina älskade föräldrar! utropade hon, valt jag träder in; genom den tunna väggen har jag, utan att lyssna, hört hvad min far yttrat. O, moder! — knäbojande sjönk hon ned framför Thekla, — pyar barmhertig mot dig sjelf, mot dina barn och mot deras far. Om det går an, om den verldsliga lagen det tillåter så blif återigen bans maka! skänk min bror och mig föräldrar och hem!? Bästa Alma, blis du min förespråkerska. Har du, Stälbrand vände sig till Thekla, vafven hjerta och mod att afvisa henne? — — Ja, min dotter, en författning gilves, som tillåter vigsel för andra gången, förutsatt alt ordentlig lysning tre Söndagar å rad föregår. yMen aldrig har man hört ett dylikt exI0, inföll Thekla lugnare... Pn sen ? inföll Stålbrand. y-ej, Arthur! återtog Thekla, under det hela hennes kropp skålsde som hon haft en frossbrytning, Åmin mors vrede kanske hennes förbannelse, blefve min hemgift, och verlden, verlden, hvad skulle den väl säga om det offentliga drama, vi åt den uppförde: vi blefve en visa i hvar mans mun.? v)u har rätt, Thekla, svarade Stälbrand, i det han såg på henne med blickar, i hvilka sortvillan och vrede sammanblandade sig. God nati och farväl!? sade han med ironisk ton. Stålbrand slog dörren hårdt igen efter sig och gick. Jag trodde att jag tömt lidandets kalk ända till botten, utbrast den arma qvinnan, vridande sina händer; men mycket var qvar ännu, märker jag. vjag går till pappa och säger alt mamma gifvil med sig, sade Alma med en oändligt ljuf röst. os vN-ej, nej, du får icke... Med hela sin styrka höll hon Alma qvar. Jag är född till olycka, klagade hon, och har jag felat i mina yngre ar, så vet jag visst attjag med dubbla procent sår återgälda det ...5 Min goda, goda moder, lugna dig och tala med mig! Tala med dig! jag har ingenting att säga, svarade hon med samma ångestfulla ton. Nu lade Alma med en ömhet, som om hon varit moder och Thekla dotter, armen kring den senares lif och förde henne in i sängkammaren. Den hulda ömma flickan klädde af modren, som om hon varit ett litet barn, och denna lät usan motsträfvighet göra med sig huru man behagade. När Thekla ändtligen på Almas begäran intagit sängen, sade dottren, under det hon salte sig på sängkanten: pvnNu skall min mamma vara fullt upprigtig mot sin flicka, och säga om det är med saknad som mamma vägrar uppfylla vår faders bön. Min goda, älskade moder, tillade hon,