Helsingborgs-Posten – 21 maj 1860, sida 3

gång. Drisfven af naturlig nyfikenhet och äfven af den önskan att finna ett lämpligt samtal, bad Thekla Arthur berätta sig de sistlidna tretton årens skiftande öden. ?Du skall få veta det, svarade han första gången, men jag dröjer i det längsta dermed, det roar mig icke alt tala om mig sjelf. När Thekla andra gången upprepade frågan, svarade han: Gud förlåte mig, Thekla; men jag tror att du misstänker det jag på olasligt sätt förskaffat mig min förmögenhet 2? Hans blick var mörk och tonen siträf och hård. Theklas milda, blå ögon sågo ini Arthurs, under det hon sjelimaat lade sin hand på hans skuldra; nagot annat svar behöfdes icke. Man var i slutet af November månad. En dag då Thekla fatt bref från sin mor röjde hon en fullkomlig sinnesfranvaro. Hvad står nu på ? frågade majoren ; något är det, fortfor han, uxerande henne. Min mor befaller mig nu genast resa henm.? ssaihrand såg hastigt upp. En hög rodnad lågade på hans kinder, och just som han var i begrepp att säga något, återlog Dalkrona: vsiar du ej sagt din mor att läkarne förbjudit Alma resa ut i vinter ?? vyjet vore meningen att Irans skulle komma och hemta mig.? (Forts.) 1 ba AAWi— — mi. —