liserandet af denna hennes själs önskan derigenom kunnat ernäs. Tiden for Baltzars vistande på Alnerup hade nätt sitt slut, och forst då han i alskedsstunden vågade fatta Almas hand, undföllo honom ord, som öfverraskade både hennes öron och hjerta. . Händelsen ville att de i detta ögonblick voro allena. vDenna tid, sade Baltzar, med stark betonivg i rösten, är for evigt inskrifvemi milt hjertals minnesbok; men så ljuf den än varit blifva följderna af deusamma för mig kanske bittra nog.? Hans vanligen glada ansigte var nu prägladt af ett djupt allvar. vJag förstår ej meningen af Herr Löjtnantens ord, svarade Alma. Inte det?? återtog han med samma ton, i det han fixerade henne. i Det för henne dunkla i hans ord började nu att klarna, då han återtog: vvar öfvertygad, Fröken Alma, att hvad framtiden än kommer att bära i silt sköte, finner fröken, så länge detta hjerta klappar, en vän, som för dess sällhet, dess frid, vore särdig att offra silt lif. Korta dagar, fula vågar, mulet och kulet utom. men varmt och ljust inom hus, inga fremmande, med elt ord, föga omvexling i det hvardagliga lifvet på ÄÅInerup. Det var tomt efter Löjtnant Baltzar. Majoren och Mimmi voro hvar på sitt häll npptagna af ekonomiska omsorger samt af barnens undervisning, och Edgar af sina studier, då de fordna makarne vanligtvis sulto ensamma med sin dotter. Det föll sig icke så lätt att få samtalet i