———— —— att dölja det, sett den oro, som genomgick hans själ. Vär unge löjtnant började nu på allvar känna att äfven han egde ett hjerta. Alma, som innan han såg henne väckt hans nyfikenhet, och redan vid första ögonblicket genom sin skönhet hans beundran, hade nu under det dagliga umgänget med en ocmotståndlig makt sangslat honam. Men han fann est så stort svalg både i bördsoch formögenhetsförhållanden, äfvensom i intellektuelt afseende — det sednare var måhända mindre än hans blygsamhet föreställde sig — dem emellan, att han icke vågade direkte tillkännagifva sina känslor och önskningar. Icke desto mindre erinrade han sig ofta gresvens ord när han erbjöd sig att hemta Professor Waldau: yges ester honom i denna minut — och räddas hon, står allt hvad både han och ni begär till bådas er tjenst. Alma var i sitt förhållande till Ekenkrantz okonstlad och vänlig; hon hade ännu aldrig oaktadt silt lisliga, excentriska lynne, Cr farit någon varmare känsla, tills dato hade alla hennes tankar koncentrerat sig kring hennes föräldrar och hennes bror, och nu, sedan hennes sjukdom, hade en fix id slagit så djupa rötter i påde hufvud och hjerta, att allt annat var henne mer eller mindre likgiltigt. i i Denna fixa ide, om hvilken vi framdeles skola tala, var föremålet för hennes önskningar, hennes drömmar och hennes böner. När hon under sina andaktsstunder låg på knä inför Gud, sväfvade denna ide oupphörligt på hennes läppar, och i sin exaltation tyckte hon sig vilja, liksom martyrerna fordomdags, offra silt lif på det brinnande bålet, om rea