Den sjukas anletsdrag antogo ett obeskrilsligt lidande uttryck, i det hon sade: ySå — alt det går alldeles icke an... ack... ack... ack...! Nu slog hon upp ögonen, då hon först fick fadren, som satt midt emot henne, 1 sigto; hon vände hufvudet mot sidan; mammab utropade hon, bort... med bordet... skall ett stycke trä åtskilja er? ylon yrar! menade Thekla. v!-ej, mamma, jag är fullt redig... mamma, flytta bort bordet!... lampans sken... plågar migl! Fadren steg upp och flyttade undan bordet, och sin fåtölj närmare Theklas. Bra, hviskade den sjuka, det var så jag ville hafva det. Pappa, är Edgar vaken ? yJag vet icke; hvarför frågar ån så? vär han vaken, så vill jag att j alla tre, som höra miz till, skola vara hos mig i mina sista stunder. vpina sista stunder, sade fadren med koncentrerad röst, äro, vill Gud, ännu långt borta.? lod en vägrande rörelse skakade hon hufvudet. vvill du att jag skall gå efter Edgar? frågade Stålbrand. Ja, om han ej sofver, men väck honom icke. , Om tio minuter återkom fadren med den unge sonen, Den senare satte sig vid kanten af systerns säng. Hon tog föräldrarnes händer, som hon förenade uti sin brors, i det hon med svag röst, under många afbrott, sade: vhdgar, älska alltid våra föräldrar, — den ena lika varmt som den andra. Lät ingen annan i detta afseende inverka på dig. Blif deras ålderdomsstöd — och när mormor är död skola de båda som vänner bo under samma tak med dig! Ingen svarade; och det syntes på hennes ansigte alt en häftig ångest arbetade i hennes bröst. vJ svaren mig icke — j viljen icke — viljen j förbittra min sista stund? vÅl hvad på mig ankommer, goda syster, vill jag göra, för att uppfylla hvad du nu af mig begärt, svarade Edgar. voch jv, hon såg på foräldrarne, Ynär mormor är död, flytten j i samma hus? valmar, svarade Thekla. hvem kan våga lofva det man kanske aldrig kan uppfylla ? vJag losvar dig, svarade Stälbrand, att om vi lefva skall det bli som du vill.? vo — tack, tack! Och du, min mor, lägger ej hinder i vägen för denna min själs högsta önskan? Thekla böjde sig ned och kysste dottrens panna, men lika litet med sitt hjerta som med sina läppar afgaf hon något löfte. Den ansträngning, med hvilken Alma talat, hade, som det tycktes, uttömt alla hennes krafter. Alma förlorade allt medvetande. Edgar steg upp och såg: på henne med förskräckelse, under det att modren utropade: lson är visst död! Edgar, — skynda efter prosessorn! utropade sadren. pulsarne hade stannat, och endast på hjertats omärkliga rörelse kunde man förnimma alt hon ännu var vid lif; sio timmar sörblef Alma i detta tillstånd. En djup förtviftan hade bemäktigat sig sadrens hjerta, en stilla resignalion modrens, ingen af dem var i stånd att sälla en tår. Tysta sutto de vid hennes säng, någon gång sjönk Thekla ned på sina knän, talande det språk, som sorgen lär oss, och hvilket kallas bönens. en gamle läkaren förde regeringen i den sjukas rum; den unge följde till punkt och pricka hans order. Och en vecka senare förklarade prosessorn Fröken Stålbrand vara utan all fara. . : Med en i hans vtUre rörelse sällspord häftighet slöt den tacksamme fadren professorn till sitt bröst. yracka icke mig — tacka Grefve.? Grefven lemnade genastrummet och styrde kosan ned åt trädgården. Pet var en månskensqväll; den klara lampans strålar follo sicksack på träd och mark, aftecknande i orediga fantastiska fiourer de omgisvande föremålen. i Han hade ej gått många steg förrän han på afstånd såg en figur skrida fram i en af de med frukuräd planterade regnliera alleerna; han trodde sig igenkänna Löjtnant Ekenkrantz och hastade till hans möte. Innan denne hann säga ett ord, räckte Stålbrand honom handen. vJag står i en stor skuld till Herr ljtnanten; ty hade ni ej varit skulle ingen tänkt på att kalla Professor Waldau hit, och han har varit medlet i Försynens hand, som räddade min dotters Hif.? vjag äre sjelf tiosaldigt belönad, svarade den unge mannen: voch öppet taladt har jag i afton genomlefvat min skönaste stund. Lojinantens ärliga blå ögon strålade af fröjd. yhjar vår Herre också tillskyndat er någon glädje?? inföll Stälbrand. När ens eget Gud, Herr hj li