Utlandet. Den orientaliska frågan framträder nu plötstigt i förgrunden, säsom wore bon framkallad för att göra en diversion i de förwecklingar, de nya oroligbeterna på Sicilien tycks wilja frame falla mellan Frankrife, England oc Sardmien. Ställningen derwid tyckes blifwa en helt annan än 1854. Het är ide längre fråga om förny: andet af alliansen emellan Wessmakterna, för att upprätthälla det turkista rikets inregritet, utan deremot att antaga fig den christna befolkningen, ikasom Nyssland en gång pästod fig wilja göra, och det är icke i sörening med England, men wål med Ryssland, fom Franfrife, säsom det synes, will ataga sig detta wärf. Huruwida detta fan komma art fe i öfwerensstämmelse med pariserfreden, af den 30 Mars 1860, ar icke få lätt att inse. Enligt en telegrafunderränelse om en artikel i Times fan man antaga att England får fast wid bwad fom bestämdes i tenna fredåe traftat, och ämnar motsätta sig en intervention i Turkiet frän de andra makternas sida. Wisserligen bar ide den chrissna bdefolkniagens Räls ning blifwit fort bättre efter fredsslutet, lifosom ej beller bestämmelserna, strart före fredsslutet i Paris, i sultanens Hat-Humayum, blijwit werkställca, men så bar icke fordran härvå framfåt såsom mera beböslig i sednaste tiden än förut. För twå är sedan bade det warit myce fet mera nödwändigt komma de åristna til