Med mod att älska och försafa, Hwem följer trognast dock, om ej din ädla Marta? Med djup af sanning i fitt enkla finn Hon lemnat allt — att wara din. Lraniens dotter är för hög att bära Sin purper endast fom ett länadt sken; Men drettningfronan winner sjelf i ära Der milda dygders sitter allarern. O må un bäda henne smycka, Och tiden fläta rosor in! Når hon fer din och Swergers lycka, Då har hon äfwen funnit fin, Ghör. Herrliga Majsdag, du blida, du rifa, Härold för framtid, fom winkar of huld! Wittua en dag må skördarnes guld, Att dina grönskande löften ej fvika. Kronan du fatt på wär blomstrande Jarl, Må för dess tyngd ej den krönte digna! Himmel! Wärt land och wär fenung wälsigna! Lefwe, o lefwe den femtonde CARL! (Forts.) 2 —ä—xä—