Helsingborgs-Posten – 7 maj 1860, sida 1

Korrespondens. Det år nu längejedan jag uppwaktade Hels singborgsposten med några ord, men, Uppriktigt sagdt, har jag tyckt mig ide hafwa serdeles mycket att orda om. Nu deremot har jag fått tag i ett par uppslagsändar och will försöka att reda härfwan, i största enfald naturligtwis, ty jag är långt ifrån någon bjesse in polilicis; aldraminst bygger jag på egna hugskott, eller partiintressen, eller nägot annat ultra, af hwad nanm det wara må. Jag tror för min del, att swart bör wara swart och hwitt bör wara hwitt. Således: twenne wigiiga frågor hafwa noligen blifwit afgjorda. Den ena, den så lallade brånnande, angående norska riföftäts hållareskapet, och den andra, fom, i mitt tycke, i ännu högre grad förtjent utt kallas bråns nande, är skjutsfrägan. Hwad den första frågan beträffar, så har konungen der gått en medelwäg, twårt emot wissa fotieriers både bearbetningar och förhopps ningar. Han bar nemligen, och detta med full rätt, förklarat fig ide funna lemna sanktion är norska ftorthingers beslut om förändring af 12 och 14 88 i Norges grundlag, men på samma gång äfwen förklarat att, då Rikets ständers skrifwelse, så widt den innefattade en anhållan om uppskof med pröfningen af storthingets nämude beslut, ide erfordrade någon ätgärd, samt de ämnen samma skrifwelse i öfrigt afsåge, (revision af unionsförhållandena), ide for ögonblicket fordrade handläggning, funne Kongl. Maj:t, som ansage ändamålet bättre främjas genom ett uppskof, ej skäl att un bestämma tiden för strifwelsens föredragning i sammansatt statsråd, men wille deremot frams deles förordna. Det är klart, att detta fonungens handlingsfärt har wäckt olika känslor och erhållit elika fommemteringar af de begge olifa faftioner, fom arbetat, den ena för, och den andra emot, afslående eller bifall till ftorthins gets beslut samt ull Rifers ständers skrifwelse. Man tycer fig lån funna låsa mellan raderna af konungens beflur, att han anser en lugnare finnesstämning å båda sidor först böra inträda innan något steg tages i den ganska wigtiga unionsfragan, ty säkert är, att, om storthingets beslut blifwit afslaget och ständernas skrifwelse bifallen, hade man å norsk sida aldrig gått in på något huru billigt det ock måtie hafwa wari), fom kunnat leda till ett wäl behöfligt ordnande af de unionella förhallandena, och så alldeles twärt om å den swenska sidan. Guru wida konungens äsigt, att ändamålet framdeles bäntte kommer att fråmjas genom det inträdda uppskofwet, besannas, kommer framtiden att utwisa. De åsigter, norskhetsifrarne förfäkta, äro wisst icke egnade att låta någon hoppas ett sådant battre befråmjande, få framt Swes rige icke helt och hället will afstå fin rättighet, ant äfwen hafwa fin hand med i spelet, och det är just ett fådant afnående, fom af den ultraskandinaviska delen af pressen, med tydliga ord vrkas. Denna det af pressen har äfwen insinuerat, att Sweriges påstående af fin rättighet ort afwen yttra fy rörande åns dringen ar 12 och 14 ss i Norges grundlag, härrörde af kitislighet, eller af begår att wrans nifera brödrafolfer, eller af åtrå efter en större maftutwidgning ofwer Norge, eller Gud wet allt hwarföre swenskarne blifwin beffulda. Alt alla dessa beskyllningar äro jullfomligt ogruns dade, och endast tillkomna såsom swepskäl, för att funna illa tilltpga dem, fom äro af mot fatta äsiqter, finnes latt af den, fom, på något afstånd från stiidsplafsen, vpartiftt och med lugn betraftar fampens hetta. Jcke böra norrmännen beröfwas det minsta af fina rät tigheter, men få år det afwen obilligt begära, att swenskarne skulle afstå något af fina. Hwad nu serskildt beträffar den få mycket omskrikna kinsligheten ö swensk iida, så, om det jå fan benåms nas att ide wilja gifwa efter det, som man har, eller anser fig hafwa råttighet att behålla ellet erhälla; så skall hwar och en, som är älskare af sanningen, nödgad medgifwa, att norrmännens kitisligbet warit fullt ut lika stor, ja till och med, — hwarföre icke uttala der? — wida större, ty deras fordringar på fris och rättigs heter, fom de förut ide egt, hafwa ständigt stegrats och äfwen blifwit bewiljade. Så skulle det säferligen äfwen gån med ståthållarefrägan, om denna fråga blifwit wäckt under Carl Jos hans tid, kanske äfwen nu, om ide konungens rättskänsla och uppmärksamhet blifwit wådta. Så har man äfwen pralat widt och bredt om det stridiga förhållandet emellan ståndernas bes teende i den italienska twisten oc i den norffa stäthällarefrågan och funnit Det wara en mots sägelse, att yrka på det förra folkets frihet och wilja sätta band på det sednares. De italienska förhållandena äro helt olika med de norska. Jtalien borde winna frihet; Norge har en sådan, och dertill wida mer utsträckt, än Swe riges. Det har icke heller någonsin warit fråga om att lågga band på eller att undertrycta norrmånnens frihet, utan endast om häfdandet af en för hand warande rättighet att höras i en rent unionel fråga, innan den blefwe defis nitivt afgjord. Hade konungen icke anfett Swes rige ega en sådan rättighet, kunde har ju gerna, fa wål först fom filt, sanktionerat storthingets beslut, ty man wet, att ett sädant beslut blir gållande lag, äfwen utan konungens sanktion, om det fattas på trenne stotthing å rad, emedan fonungen i Norge ide har absotuf veto. Att H. M:t handlat både räntsenligt och för ögonblicket klokt i denna fråga, lärer ide funna bestridas, och bestrides ide heller af någon fane sad person, hwilfen fer saker och ting i deras råtta ljud. Wid en framdeles blifwande revis sion af unionsförhållandena, skall det komma att wisa fig huruwida de ha rätt, hwilka påstå, att Swerige år den part, fom wisat fig kittslig och att Swerige har orått emot Norge, vå samma gång de göra allt, för att uppigqa norrmännen att hälla i fig. Önskligt wore lifwäl, alt fas kerna då ställdes till räna på et fått, fom uns danröjde alla anledningar till mifbelåtenhet å öuse sidor, så framt det låter fig antagas, att notrmännen någonsin blifwa nöjda, hwilker nog icke är någon så lätt sak att åstadkomma. Den andra frågan, som jag kallat afgjord, eller stjursfrägan, år det wäl icke annorlunda, än an sammansatta stats samt allmänna bes vård: och ekonomiutskottet, hyllande den princiv, som uttalar sig i K. M:is, sa wäl som den förut nedsatta fomiteng förslag, framställt att skjursningobeswäret skall helt och hållet skiljas från jordbruket, så att ingen serskild ajgift för denna reforms genomförande skulle älaggas de binills stiutsskyldige. Resandes transporierande, der sådant icke kan ske med ångbåt, eller på jernwäg, skulle sålunda komma alt bestyras af postwerket, hwaråt ett ganska betydligt anslag blifwit föreslaget. Detta sätt att transporlera resande eger rum i utlandet och jag antager att ständerna bifalla utskotrets förslag, så mycket hellre som det icke kan nekas, att detta onus warit för de skjutsskyldige ganska irvyckande, samt för de tesande ofta ganska obeqwämt. Man tyder, at det ide skulle medföra stor olägenhet för jordbrukaren, att en eller ett bar gånger i weckan skjutsa några jjerdingswäg, och att han skulle för deta beswår hafwa full er: sanning i den betalning, han derför erhåller ; men fårant år icke förhålland t, ide ens nu, sedan skjutslegan blifvit fördubblad. Den, som något färdats inom riket och gjert sig möda att tänka öfwer Målningar och förhållanden i Detta fall, har fåfert mången gång beklagar de skiutsstyldige, helst i de trakter, der få kallad hållskjuts warit bruflig. Att ett helt dygn ligga på gästaifwaregården med folk och frealur, för sam wara tillreds då någon resande fom, och detta till och med ren tid af året, då både folf och dragare wäl behöfdes hemma för landibrukets fförfel, måste wara menligt inwerkande. Lägger man nu härtill att, under detta måns tande, den skjursande på qastgifwaregården ofta förstör lifa mycket, fom hela ffjurstegan, och mången gång kanhändarmer, få får taflan en ännu mörfare särg. Men Afwen der referve stkjuts begagnats hafwa olägenheterna walit stora. Man wet huru mycket fom ofta fan bero på en enda dags uppskof under en kinkig bergningstid, kanske till och med på några få timmars. Att under denna tid med folk och dragare nödgas lemna ett påbörjadt och högst angeläget arbete, fan åstadkomma gansta divga förluster för den mindre bemedlade jordbrufaz ren, ifynnerhet om man tager med i beråfuinz gen, hwilket och wäl bör ffe, att folk och frea: tur, efter fullgjordt skjutsande, behöfwa hwila, bwarigenom den tid, fom dessa ide funna ans wändas till nödwändigare arbete, ännu mera förlänges. Det wore ide swårt art uppgöra beräfningar, — oc sådana hafwa Afwen blifwit uppgjorda. — hwilla funna bewisa att