Helsingborgs-Posten – 30 april 1860, sida 3

tysta böner till himmelen. Dessutom funnos der inga andra gossar, hwilkas stämmor ljödo så cent och klart fom dessas. De andlige Dhers rarne läto icke förmaningar faltas, men be föllo i mager jord och buro ingen frukt. En morgon hade de åter ganska tidigt fom: mit tillsammans i sakristian, för att öfjwerends fomma om en blan för dagen. syör Petter! fade Kaspar, medan de drogo på sig kordrägterna, jag har funnit en sparfrede, der Ungarna snart åro flygfärdiga; will du la dem ut, så dela wi, men oet behöfs mod dertill. Äne annat än det, mente Petter, så har det ingen nöd. Hwar år Det vUppe under tornegefturfen, midtöfwer det öfwersta tornfönftret. i Sm! hur funna wi komma Du Jag har tänkt öfwer Det. Wi klättra med ett bräde upp till klockstolen och lägga det så ut öfwer fönsterkarmen. Du kryper då ut på den ena ändan, madan jag håller fast i den andra ändan, att det ide skall wippa. När du få utanför refer dig upp, skall du helt mafligt funna nå reden. Å Petter ref sig bafom örat; han iyckte, att fafen war ändå något betänklig. Efter ett ögonblicks befinnande Jade han dock bestämdt: kår gå, jag will försöka det, men först måste wi ha oss en dugtig klunf. De gingo bort till wäggskåpet och der tydas des dem snart att skjuta den lösa lämmen få mycket åt sidan, att de kunde draga fram em flaska; glas war öfwerslödigt, den ene efter den andre satte flaskan för munnen och lät winet vinna ned i halsen. Derpå bragte de allling i ordning igen och skredo till werfet. Trots kordrägterna lyckades det snart de raska gossarne, att nå upp iill flockorna. Brädet in lades ut öfwer fönsterkarmen, och Petter kröp ut på alla fyra. Då han nu en gång war i färd dermed, fanns ingenting, fom afskräckie den käcke gossen, hwarken det vindlande Djur pet af öfwer 200 fot, eller nordwestwinden, fom ruskade i land wida drägt, liksom I et segel, och botade att slunga honom ned. Med försigtighet reste han fig upp, ängsligt qwidande lemnade de gamle reden, och röjde derigenom, hwar den war. U:an jynnerlig ansträngning kunde Petter råda in deri. Hål nu fast, Kaspar, jag har allaredan en7, ropade han och fact ungen i barmen. YWWVar du bara hun, ropade denne, fem fatt på andra ändan af brädet. Helt och hallet öra, lyssnade han på Petter, fom räknade vt nio. hiv har jag allaredan, ljöd det utifrån, funde jag bara sinna en iill, få finge wi fem bwar.7 — Efter ett ögonblick ljöd det änvo: der sians bara nio, alliså får jag de fem, och du de fyra. i Nej, wisst icke! Fyra skall du ha, fem skall ja ha; jag har funnit reden. . OIÅ jag har tagit ut dem. Ar du få pocs kande, få får du flått ide mer än fyra. Det få wi nog je. Jag frågar dig nu i godo: will du ge mig fem eller ej2 Der finns ime fler. Du får fyra, nte en fjäder af den femte. Ä För sista gången frågar jag: ger du mig tem 2 Nej, nej, i all ewighet nej Så kan du ockjå je till, hwem fom håller vig! ropade Gafper och släppte brädet. Man hörde ett skrik utanför, och brådet föll rasslande ned från tornet. Som det will synas, bade Petter i dödsåängsten hakat fig fart wid fönfters farmen, ty man hörde honom jemra sig ett ögon men blid, få ljöd ert nytt genomträngande skrik och han for ned i djupet. Först wid denna fon tycktes det blifwa klart för den unge förbrytaren, hwad han hade gjort. Mållös fart han på bjelfen, andedrägten stannade, en fall swert bröt ut ur olla hang porer. Snart sade emellertid hans onda fam wele honom, att han måste afskudda sig hwarje misstanke för delaktighet i den olycka, som tis mat; ban klätirade derföre ned i sådan har, att han sielj lorp fara att bryta halsen af sig. Dödsblek kom han urd i kyrkan. Jnnan ban gick in i saftirian, der han täntte fa få se en faslig syn, stod han en god stund stilla för a:t hemta sig och funna se helt offy dia ul. Men hwem kan beskrifwa hans förvåning, då dörren öppnas. Petter trader ut och väns ger honom ert röfelsekar under nåfan. Kaspar stod som ex bildstod. Han skulle hahva trott, alt der war Petters wålnad, om icke dennes ansigte warit biossande af harm. Han gick hän till Kafpar, tryckte handen mot brottet, der man kunde höra ungarne Pipa, och fade: Din kältring, nu får du slätt ingen ! Det synes, sont hade Petters ffyddsengel beskärmat honom wid fallet från Köllnåa högsta torn, hwad fom annars efter mensklig beråfs ning skulle haft döden till pafölid. Nordwestwinden hare nemligen kommit in under hang wida forfåpa och hade, om icke burit honom, åtminnone blåst honom ned i en winplantagr, fom låg på förra siran em kyrkan. Häår lopp ban fara att bli fpetfad på de hwassa mins stångerna, men han hade lyckan med fig, han for emellan stängerna, ned på rankorna, som danade naturliga fjadrar och bröto fallets fraft. Sålunda kom han temligen helskinnad derifrån; korkåpan blef deremot rifwen i trasor. Historien förmåler icke, om denna händelse werfade till förbättring på de larne. — — — —— — — J Paris hafwa denna wiuter u nar i de sällskarliga förhallandena jswang. Fer att hälla herrarne borta f. halla te förnämsta damer i qwartere i fina salenger. I full teilett sitte pulpet säsem Dame du comptoired passa i fullt livrå gåsterna. Jettt renne spyar man ra la carte. Mor! våfningarue ed) atterar få behåndigt efwer för te fattige. Den förnäma bwaraudra för att femma besittnin J en af de mest arisickratiska saler med tillatet att röfa cigarr. Husfrum säl fycket, ech den goda tonen fertrar, ebfar 5 ech, når man går, fyller sitt im psinn ingar ersätter man wälgårer ed) fenser fer, tom längesesedan ferler od) winner sålnnda till på köpet att Met den eldfarbhighe t, för tlätuingar, I synnerhet balklätningar wes det rad, att man skall torpa alt af welfromsyradt setasalt; hwilfet I tan iläangre tid låter göra med allt fö llune. Man dvervar blott det Nvätn ffa, inan tet torkas och strykes, elle Maudar man wätsstan i stärfeljen. lagen förändring härar, och når det tyget halles i elden, folas det blett, Jörider alltid ickeheller lågan, De berömda S:t Bernhard nåtan utdöte. På jjel7wa S:t Bern sivet har man ute mera sadaua; i S:t teremot änun finnas 2 eremplar. D till St Bernhard från Yyreneerne, tes til warge od) hjernjagt, säsom gå man; men då man blott låt tem f urartade Te, ech ärv, fom sagtt, mu De ersättas numera med bantar frå temberg. fom ej skola slå mycket eft ich sin luft.