Helsingborgs-Posten – 30 april 1860, sida 2

icke första gången du ser mig... det jag nyss ofrivilligt yttrade härrör icke af hämndlystnad, men jag önskade så, för deras egen skull; det heter ju, att hvad man sår det skall man uppskära: vore det ej bättre att de finge lida här än der? sade hon med djup betoning i rösten. Tro pappa, tillade hon, att det är möjligt att i frid och ro få göra så mycket ondt man vill här i verlden och ändå lugn och lycklig få vandra fram sin väg samt sedan i evigheten få upphemla den frommas lön? Pet tror icke jag?, fortfor hon med klar, afgörande ton. Jag, svarade Stälbrand dystert, Åuror ... ingenting... men förfärligt vore det, om ej der nåd ginge för ratt, sade han liksom för sig sjell. Den som är fri kaste första stenen.? En djup suck hanade sig väg genom hans bröst. Ester ett litet uppehåll sorlfor han: Jag är visst icke, gudnäs, så blidt slamd som jag bör, mot dem jag anser hafva undergräft min lefnads lycka, men ingen, tro mig milt barn, förtjenar al bli skonad här och få lön der.? Åter ett litet uppehåll. Du talar, Alma, om frid och ro: hvad vet du om de haft någon frid och ro? — Men latom oss åtminstone för i afton nedlägga detta ämne. — När vi sist sägo hvarandra var du, Alma, en liten sexärig slicka, och du, Edgar, fyra år; hafven J något minne af denna tid?? Jag har det, svarade Alma. Jag erinrar mig endast, inföll Edgar, ven afton då jag slumrat och jag väcktes af nägot vålt, som föll på min panna; jag vaknade och såg då pappa stå vid min bådd, pappa lade några tennsoldater, som jag ännu har qvar, på min lilla säng — mamma kom