Helsingborgs-Posten – 4 april 1860, sida 3

för publicislernas isynnerhet? Men äran — hyskar du. Nå ja! ÅÄran hafva de kopandes, nota bene så länge de få hafva den i fred för domstolarne. Men afbara äran kan ingen lefva och publicisterne vilja icke blott lefva, utan ock såsom den rika mannen i evangelium, hafva godt, medan de lefva. Derföre, ser du, måste de skaffa sig många penningar, och for att få många penningar måste de skaffa sig många prenumeranter, och för att få många prenumeranter måste de skaffa sin publik pikanta anrältningar, och för sådant ändamål måste de icke allenast känna utan ock tillfredsställa sin publiks smak. Icke rå de för, om denna smak är förderfvad af vanan vid skämda näringsämnen. De måste respektera densamma, sådan den år, såsom en fail accompli, såsom ett redan befintligt sakförhållande, och rätta sig derefter. De veta nog hvad publiken tål, och följa i detta afseende den erfarne restauratörens exempel. Hvad mer, om ostronen äro något ankomna? Han känner sina gäster. Med litet peppar, attika och citronsyra besticker han gästernas näsa och gom, och den skämda kryddade ostran slukas af qvasikännare med samma fornojelse, med hvilken en verklig förståsigpåare njuter den friska alldeles obemängd. Publicisterna göra på samma sätt. Med pikanta kryddor göra de sina ofta nog osunda anrättningar afsättliga. De hafva dessutom väl lagt på minnet det bekanta ordspråket: Pappeltit vient en mangeant, d. v. s. ju mer man tuggar och omtuggar, desto mera aptit får man. Härvid måste man dock gora hrr publicister den rättvisan att de frivilligt underkastat sig sjelfva det mödosammaste arbetet, alt nemligen tugga och omtugga den sega själaspisen, och förbehållit åt sin kära publik njutningen allena alt svälja och smalta densamma — hvilket sednare, såsom man i förtroende sagt mig, dock lär vara måttlig njulning nog, ja snart sagdt vida mer, än de fleste kunnat stå, ut med. Hvad tycker du väl, syster lilla? Sådana otacksamma! Med en sådan publik är det onekligen en riktig hundpost att vara publicist i dessa bistra tider. Någon fodkrok måste emedlertid hvar menniska skaffa sig om hon vill komma fram här i verlden. Möler man hinder på den ena vägen, får man val försöka sin lycka på en annan. Kommer man ej fram på den publicistiska stråkvägen, så knuffar man sig sram, d. v. s. gör opposition. Men nagot må man väl ändå hafva i matsäcken med sig, menar du väl, till täring på resan. Ah, ingen fara, syster lilla. Litet attiskt sat, litet svensk peppar är nog, för att krydda det färska villebråd man i öfverflod påträffar under sarden. Är lyckan god, så flyga nog färdigstekta sparfvar (insända artiklar), ja hela ankor sjellmant i munnen på vår resenär. Ar han derjemte lycklig att komma öfver någon stor ide, likagodt hvilken eller hurudan, så är hans framgang osviklig. En stor ide, förstå mig rätt, en ide, stor nog alt bittida och sent, i tid och otid? gnaga på och undsagna med, utan att den tar slut, en ide således af samma ovärderliga slag, som Thors bockar i gudasagan, de der hvarje afton slagtades och spisades, och hvarje morgon stodo upp igen, lika krya och helbregda som förut; men framfö just hufvudsaken, en id numeranter, d. v. s. m ty en id, som icke afl uppenbarligen ej heller Hitills har publiciste goda utkomst blott och han oförtrutet rifvit ne dags mödosamt byggt ut såsom skulle denna källa vara på väg alt finningsrika tids framåt mästare hittat på den uppföra byggnader son störta af sig sjelfva. 1 terna dock kunna vara bitet hat mot det stac — publicisterna! Tänl nalmuseum, när det en så vidt det nemligen långt, — skulle besinn ma illfundiga princip! hoppas det bästa, allde sig bekant, alt nalior skall vara — Kleen. Nu kan det vara no; om de stackars publici allmänhet oförskräckt da ryggen till, men ho isynnerhet söker ställa ansigte. (I parenthes fick jag just nu en s Aftonbladsfurste, der h den ryktbara Öödesdis emellanåt som en rigti Jag vet af gammalt h betyder, och har der parti, d. v. s. Astonbla snart skall få se och I ej mer, utan talar så I tentat må kunna förnir kesätt.) Med stor förundran sista bref erfarit, hurt och förtrytelse läst ibocksfesten här i Hels af skandinavisk fest. läsa i sjelfva Aftonbla då mera vilinesbörd står alt läsa, är ju sås veta, lika säkert som nämn mig, om du ka A. B. slagit i sina läs karl, trakterat dem me pudrat i dem någon li var således odisputabe just derföre att A. B. i festen må nu påsltän ljudt de gitta. Ja, jag kan mod godt samvete har rätt. Ty var det i singborg som festen du då icke att Ilelsin skandinaviska halfön. den delen deraf som Anmu det är, tillsvid ännu, tills vidare dock länge? Sedan våra i männen, under pågåen epitetet svensk? ur si värt gamla ärliga nome ) Grand-Duc — storherti; saliga Aftonblad.