nu till något annat: jag beder, jag befaller dig, att du tillåter mig sjelf få afhemta min son. fn ålrå, som endast kan liknas vid den som i främmande land griper den hemsjuke flyktingen, fattar mig, alt få omfamna min dotter och att annu en gång möta ditt blida ansigte, trycka din hand — den hand som förr så villigt, så gerna slöt sig i min. Hvad hindrar oss nu att, sedan de första stormarne rasat ut, träffas som syskon, som vänner!? Tretton år hafva förflutit sedan den verldsliga lagen upplöste det band, som barndomskärleken knutit; men hon, som så grymt sönderslet bandet mellan dig och mig, lefver väl än, och unnar mig troligen ej nu, vid min lefnads annalkande höst, alt plocka denna enda glädjeblomma. — När jag ser tillbaka och tänker på huru lifvet kunnat vara och huru det nu är, så frågar jag mig, med blicken rigtad mot höjden: ÅÄr det jag sjelf, som lättsinnigt, gudlöst söndertrampat min egen och en annans lycka ?? — Mitt samvete svarar : ?Jag vet blott ell; det, att jag, lik spånen som bortfores af den brusande vattenhvirfveln, har afpassionernas infernaliska makt blifvit förd dit jag aldrig ämnat mig. Farväl! Thekla ; pennan faller mig ur handen. Arthur? Lik blomman, hvilken genom en våldsam orkan bräckes från sin stängel och faller till jorden, dignade hon, under låsningen af detta bref, till golfvet, utan alt ega förmåga alt framstamma ett enda ljud. En lätt knackning hördes på hennes dörr. vMamma, släpp mig in! Det är Almas röst, som är kort, häftig och upprörd.