Helsingborgs-Posten – 4 april 1860, sida 2

Modren ryckte bresfvet till sig och hastade in i sin sångkammare, der hon läste följande: Rosenholm den 6 Juli 1849. Thekla! Kasta ögat på daton och se från hvilket stalle jag tillskrifver dig, och från hvilket rum sedan. Jo, från min mors och ditt rum, gröna kammaren — vår brudkammare — det enda som inom detta hus ej undergått någon förändring. Det är nära midnatt; intet ljud höres i huset, allt är tyst och slilla, utom mitt hjerta, der rasar med häftighet den nattliga stormen; ty, förunderliga menniskohjerta — när mörker betäcker jorden är det ock mörkast inom dig. Jag nåmnde stormen i milt bröst — ja, det är förgäfves som religionen och förnuftet bjuda den tystnad. För cirka tolf timmar sedan anlände jag som en främling och gäst till det fordna hemmet, der endast naturen, de gamla murarne och detta rum igenkändes af den på iifvets lycka skeppsbrutne mannen. Ingen igenkänner honom; ett nytt slagte har uppväxt, af hvilket jag redan här träffat några unga menniskor, som föddes när jag var barn och voro barn när jag var yngling. Mor Pernilla, som du säkert påminner dig, en välmående husmans raska hustru, sitter nu som, en gammal, dof och haltande gumma i grindstugan; ljenstefolken äro mig obekanla — allt är här för mig främmande, kallt och dödt. Jag står i begrepp att tillhandla mig milt fädernegods. Första intrycket af min återkomst har gjort mig vacklande i mitt beslut; men jag måste bevara det åt mina barn. Ja, Thekla! rik på guld, men fattig eller rättare sagdt utblottad på lifvets glädje, har jag återvändt till mitt sädernesland. Du är dock rikare än jag och måste dela med dig åt mig af dina skatter. Allt beröfva dott— ren sin moder sätter jag ej i fråga; men Edgar fordrar jag af dig — vid universitetet här i provinsen kan han fullborda sina stu dier. Jag har felat, varit brottslig om du så vill, likväl vågar jag säga alt jag kan göra anspråk på barmhertighet af dig. Vid en skiljsmessa har ju enligt verldslig lag sadren räåttighet att behålla sönerna och modren döttrarne. När jag åt dig afstod båda barnen, var det för en man med mitt lynne och min karakter höjden af mensklig uppoffring, hvilken, om ej gossen varit så späd alt han ej kunnat umbära qvinlig vård, icke egt rum. — Thekla, du har lidit mycket, men vad är ditt lidande mot milt! Qvinnan med sin vekare natur eger just i sin förmåga att utgjuta sig en tröst som mannen saknar. Han fattas stundom af en demon, som ej låter sig beskrifvas, och till hvilken vi på vårt språk ej finna något fullt motsvarande ord — jag menar apathi — en domning i själen, en liknöjdhet för allt utom och inom oss. solens värma värmer ej vårt hjerta, nattens mörker gör det ej dystrare, ej kallare. — 1 afton vid återseendet af dessa nejder har denna syårmodets stumma svartalf fått ljud och ombytt skepnad. Det var länge sedan, mycket länge sedan jag var rof för en så våldsam sinnesskakning — men heldre, tusen gånger heldre den, än det vegelerande tillstånd i hvilket jag vanligtvis är försänkt. Får jag min gosse fill mig, hoppas jag på ett friskare, ett ändamålsehligare, elt bättre lif. Ftukla icke den luft hån i sin färs härhet kommer att inandas; tro mig, inga pestarsade vindar skola smitta hans själ. Men, Thekla, detta är icke nog . . . jag kommer