— Man kan efter detta prof väl våga a, all det icke kan tänkas någon galenp så stor, all den ju icke under vissa ständigheter kan blifva förklarad för all a förnuft i Frankrike. llt det trassel, dessa tilldragelser störtat uti, hade knappt gifvit oss tid att tänka skilsmässan, som dock alltför snart sorel. Den sista aftonen, vi skulle tillbringa sammans, sulto vi alla församlade nere i L hvardagsrum, ty uppe hos grefvens såg förstördt ut, allt bar spår af den sorende afresan, som skulle anträdas i dagckningen. Den gamle hr Monet hade ej mat bevekas att komma till oss, han bemade sig såsom den visserligen ofrivilliga aken till mordet på Ninette, i det att hans gjort det omöjligt att frälsa henne den förfärliga aftonen. Ilan ville icke inse, han varit ett redskap i en högre maåis d för att åstadkomma en upplösning, den allt mer och mer erkände såsom en Guds . Ilvad skulle ej Ninette hafva lidit, om i hade lefvat, hvad skulle hon icke hafva genomgå genom denna utvandring! En f siimmss dodskamp midt ibland alla sina aste hade befriat henne från så många så bittra olyckor. Vi helgade hennes ine en hågkomst, som var vemodig, men e smärtsam. Vi talade endast litet hela ina afton, men de många kärleksfulla blicoch trofasta handtryckningar, vi vexlade d hvarandra, talade mera sör vära hjers känslor, än ord skulle hafva förmått. estounmaten satt oss fast i halsen och våra yn voro fuktiga. Då slog midnaltsklockan. hörde den alla under djup tystnad. Vid sista händöende ljudet grep Mirabeau sitt s och utbrast: En lycklig resa för våra vänner, ell snart återseende för oss alla! Han ville hafva sagt mera, men jag tror, att ban var för mycket rörd för att kunna tala. Grefven tog sitt glas och sade: För värt dyra sadernesland, den allsmägtige Guden halle sin hand ofver Frankrike och öfver alla fransoser! — Hr de Sabran tillade: och öfver konungen och drottningen. Jesve konung Ludvig den sextonde och drottning Marie Antoinette! Vi stötte glasen. samman. Mirabeau sköt sin stel tillbaka och reste sig: Ja!? sade han med sin starka och djupa slamma, Åud skall höra våra onskningar for Frankrike, sor konung Ludvig och for drottningen, för alla vara kara, som vi onska hogre an oss sjelfva — for fred och lycka öfver hela jorden! Vi stego alla upp och omsamnade hvarandra till afsked. Mirabean gick hastigt bort, för alt träffa de sista anstalterna till de resandes säkerhet. I gryningen lemnade tvenne vagnar huset. I den ena åkte grefven och grefvinnan till tyska gränsen, i den andra hr de Sabran och hans unga hustru till Bordeaux, för att derifrån inskeppa sig till Martinique. Mirabeaus pass och kloka anstalter betryggade deras resa, och alla våra vänner uppnådde ovantastade sina bestämmelse-orter. ÄÅttonge dagen derefter voro grelvens i Basel, och Rianne och hr de Sabran seglade på hafvet. Då det sista ljudet af de bortfarande vagnarna hade försvunnit, satte jag mig att gråta rätt af hjertans grund. Värt hus hade nu blifvit odsligt och otresligt, och några veckor derefter flyttade vi in i vårt minislerhotel, hvarest ministern välvilligt hade erbjudit oss husvarelse. Och der blefvo vi boende tills vi återvände till Danmark, sedan vi upplefvat Mirabeaus dod. konungens och drottningens misslyckade slygt och tvungna återkomst, gnuillotinens insorande och do grusliga septembermorden pärsangarne i de osversyllda sangelserna, Tuilleriernas stormning och den kungliga familjens sangslande i sempeltornet, monarkions upphäsvande, republikens insorande, konungens och årotiningens afrattning, skrackregeringens rysliga mast och grymhet, samt dess slut med Robespierres afrättning. Blodiza och sasansfulla hägkomster!? I.yCkliaa Rinelte, som blef sorskonad för alla dessa olyckor! Ranne och hennes man kommo välbehållna (ill Martinique, men begge dogo aret derefter af gula febern, som härjade on. Grefve Durandais leldeaäslera år i Tyskland. Hans hjelpkällar aftogo, RKiannes förmögenhet hade smålt ihop under de rosgiriga auktorileternas i Martinique behandling, frän Frankrike erhöll han ingenting, hans ofantlian egendomar voro sålda till forman för naljonen, såsom det hette i den tidens afliciclla plunadringsspråk. Med min man underhöll han tid efter annan en missmodig brefvexling. Min man rådde honom att resa till Danmark, der flere Äranska emigranter hade funnit vavilligt emottagande och understöd. Flere år efter vår återkomst följde han verkligen detta råd. lans hjelpkällor voro nästan alldeles uttomda, och det värdiga äkta paret var djupt nedstaget öfver förlusten af sitt enda oöfverblilna barn och öfver sitt saderneslands olyckor. Vi gjorde allt, som stod i vär magt, för att bevisa dem, alt vår vänskap för dem var oförändrad, och för att trösta dem i deras tunga ode. Det lyckades oss alt skaffa grefven informationer hos åtskilliga ansedda familjer, han blef efter hand 2 acklimatiserad i vära förhällanden, och sann sig någorlunda tillfreds med sin tarfliga utkomst. Sålunda gingo åren hän öfver oss alla. Då nya revolutioner efter hand hade tillintetgjort rnpubliken, och kejsardomet, och ett kortvarigt konungadome. och åter ett hundradagars kejsardome, då Ludvig den adertonde for andra gången hade intagit sina sorfaders tron, och milliarden blifvit , voterad till de familjer, som lidit orallfärdie behandling under den forsta revolutionen, då gick det, som det alltid går, de, som då hade magten, delade milliarden med sina kamrerare, på grefvens aflagsna reklamationer gass ingen akt, och året efter, seden grefvinnan afsomnat, dog den gamle Durandais de Tronjoli i Köpenhamn såsom en fattig språklärare, under det blygsamma namnet hr Durand.? — — Hr nrand! Jag kommer rätt väl ihåg den vackre gråhärige gamle sransmannen, som ofta besukte mina föråldrar och kom regelmesstal två gånger i veckan i min fars his, för all lala franska med oss barn. Ilan berättade alltid så lisligt om allt det goda, som hände i Frankrike, och kunde icke tåla, att man sade ett ondt ord om det folk, som dock hade handlat så grymt, Jag kan tydligt minnas, atl min far alltid emottog den gamle herrn med så mycken vördnad, som hade han varit en af de excellenser, som besökte oss, hvilket högligen förargade vår betjent, som visste, att han boddo i ett simpelt hus vid filosof-gången och endast hade en helt liten lägenhet på två små rum. Jag år ofvertygad om, att min far varit invigd i förhållandena, och varit for hr Durand en uppriktig och deltagande vän. Jag minnes godt, all jag stundom selt honom med sin älder