Helsingborgs-Posten – 26 mars 1860, sida 2

skulle det vara otvisvelaktigt, hvilket öde dem alla förestod, och han kunde ej anse det rätt att sätta hela familjens existens på ett enda kort. All den förmogenhet, han i detta ögonblick kunde disponera och realisera, och som endast var en mycket obetydlig del af det hela, han verkligen egde, men hvars fria besittning tidsförhållandena för narvarande icke tillstadde honom, den ville han skifta i två lika delar, af hvilka han ville förbehålla sig och sin hustru den ena, och den andra ville han skänka åt sitt enda kåra barn Marianne de Durandais de Tronjoli och... här stannade grelven elt litet ögonblick och drog efter andan, hvarpå han med ett i sanning högst kärleksfullt leende tillade: voch hennes äkta man, hr Henri de Sabran, min gamle väns son, och nu min egen käre son.? : Om också grefvens röst icke blifvit qväfd af hans egen rörelse, skulle hans ord likväl knappt kunnat höras under den storm af olädje, välsignelser, smekningar, knåsall och lyckönskningar, som dessa ord framkallade. Till och med grefvinnans medfödda stelhet försvann för modershjertats kraf, och jag kan tryggt säga, alt inom hela den ofantliga hufvudstadens omkrets det icke fanns sju Så lyckliga menniskor samlade, som i grefvens hvardagsrum. Åck. lyckan var den tiden endast tunnsådd i den olyckliga staden! Det är icke mycket att säga, sedan de ord äro uttalade, som innehålla all lycka och valsignelse: Älsker hvarandra i sann kärlekl — Liksom Mirabeau hade gjort det påtagligt för grefven, att han och hans hustru borde lemna Frankrike, ville han också med grefvens samtycke öppna lägenhet för hr de Sabran att komma till Martinique, der denne, — MMMM —— försedd med hans rekommendationsbref, lät skulle kunna köpa plantager och bosätta sig Föräldrarna insägo att denna skilsmassa fråt deras enda barn var nödvändig, de hoppades alt tiden skulle medföra en sådan förändring i det närvarande förfärliga tillståndet, at familjen åter kunde samlas i det kära Frankrike. Det är en lycka, att menniskan icke känner sitt öde förut, hur grusligt skulle icke ett lif utan hopp vara! Det forsarliga tillståndet skulle afslöjas af ett annu forsärligare, och flera menniskoåldrar vara predestinerade till ett lif fullt af vidrigheter, innan den kamp utkämpas, som nu var börjad, och hvars utgång man då hoppades att upplesva. Några dagar derefter voro grefvens affärer ordnade genom Nirabeans verksamhet, och den disponibla förmögenheten förvandlad i penningar och juveler. Rianne blef i all stillhet vigd vid sin dyre Henri, kyrkans välsignelse lyst öfver elt lyckligt par. Grefven hade ej trott, att han skulle komma att hålla bröllop under sådana omständigheter, att det snarare liknade en dold förbrytelse, än en gläsljesest; ty hittills hade ingen Durandais de Tronjoli blifvit vigd till akia, utan att åt— minstone hela Bretagne hade genljudat af deltagande i det gamla husets prakisulla glädjesester — men tiderna hade förändrat sig med en sorsarlig hast. Ännu kunde likväl en kristlig vigsel ega rum, i öfverensslämmelse med kyrkans heliga ritus. Det dröjde icke länge, innan den allsmågtige guden blef dekreterad för afsatt, liksom den jordiske konungen, innan all religion blef förnekad och en ny cultus införd, som satte en beryktad aktris på högaltaret i kyrkan Notre Dame, der hon vid en höatidlig kyrkofest blef tillbedd under namn af ;förnustets gudin