Helsingborgs-Posten – 26 mars 1860, sida 2

min man, och var derefter länge uppe hos grefven och hade haft et samtal med honom ensam, hvartill grefvinnan omsider blifvit kallad. Detla erfor jag af Rianne, som ångslig och förkrossad kom ned till mig. Min man var utgången, då han kom hem hade han med sig hr de Sabran, som synbarligen var mycket förstämd, sannolikt for den olyckliga händelsen med grefvens slägtinge. Vi autto tysta omkring mitt arbetsbord utan att sysselsätta oss med annat än våra ängsliga tankar, och när våra ögon möttes med ett tvunget smålecnde, försvann delia genast på nytt, liksom vore glädje och lcende icke längre hemmastadda hos oss. Ur deuna obehagliga stillhet väcktes vi afen tjensteflicka, som medförde den anmodan till oss, att vi alla skuile komma upp till grelvens. Denna inbjudning var en sallsynthet på denna tid af aftonen, då vi voro vana att alla samlas nere hos oss. Rianne tryckte sig tätt intill mig på trappan, det var som om hon sruktade för en eller annan olycklig underrättelse. Då vi kommo upp i erefvens hvardagsrum, sunno vi der grefven, grefvinnan och bpimUDeau. (iresven stod midt på golfvet beredd att emollaga oss, grefvinnan satt som vanligt i sin ländstol, Mirabeau stod i hakarunden och stödde sig mot en möbel. Det var nägot i hans uppsyn, som tydde på en ofversländen kamp och på en vunnen seger, det var ett af de ögonblick, då han var vacker. Sedan vi alla tagit plats, meddelade grefven oss, all han ester grefve de Mirabeaus råd och tillskyndelse hade bestämt sig för utt lemna sill dyra fosterland för någon tid, nedan detta ännu var möjligt med titlhjely ud de pass, som Mirabeau ville forskassa saniljen. Under dessa sorgliga förhållanden