Helsingborgs-Posten – 23 mars 1860, sida 3

dan håftighet, alt mannen näbalancen, i det hon ropade: kum! med sådan vamjelse, ed detsamma var fälld. Grefi detta ögonblick ringt på o, den hade blifvit öppnad, han voro inkomna i forstugan, ; likaledes, emedan min man e värnat oss, men då Monet g in, föll han öfver tröskeln, så ades för Ninelte, som plötsligen hand gripen i skuldran. Min vid armen och ville draga henne nom dörren, som nu blifvit de Sabran kastade sig in på öll Ninette, och grep honom i sådan våldsamhet, att manpa henne, i det han störtade d Henri. Händer och pikar es i detta ögonblick mot den elle, ett sabelhugg träffade let, och en pik genomborrade Ir de Sabran, som icke sell, sårad, hade emellertid rest hastigt den vacklande Ninette störtade sig in i gången med lörren kunde slås igen, hvilnu stängde, så godt det lät rmade mot dörren, bullrande de och vrälande, man hade sinnet alt uppolfra oss alla, aliska, blodtörstiga tjutningar. oväsendet, man hörde enskilda , der talades med en tordonsropades och stojades på nytt, st höra Mirabeaus namn utroför honom man nu jublade. ärmen bort, och larmet aftog. hennes sår, KR —— — Det var verkligen Mirabeau, som hade räddat oss. IIan hade ankommit just i det ögonblick, då hans hjelp var mest nödvändig, för alt hejda stormen. Så snart den mäglige solktribunen blifvit igenkänd, stallde han sig drisligt framfor dörren och skakade sin lcjonman, liksom när han stod på talarslolen. Pobeln vek tillbaka, imponerad af hans andliga herradöme, med få ord stillade ban stormen och med förakt jagade han bort hela svärmen, ingen vågade knysta emot hans vilja. Så mägtig var denne man endast genom sin andes kraft, oaktadt sin adliga börd. Men då pöbeln bragte honom ett lefve, vände han dem med förakt ryggen och drog i klocksträngen. Inne i huset herrskade en sorglig tystnad. Ninett hade blifvit inbragt i ett rum i undervåningen, blodet strömmade ur hennes två djupa sär, och äfven den mest oersarne unde se, att hon blott hade få ögonblick qvar att lefva. Hon sjelf kände detsamma och tillät icke, alt man försökte förbinda Vi omringade h nne i tyst hedröfvelse och gräto alla. Ninetles ögon gingo rundt omkring i kretsen, hon nickade vänligt till sin moder, till Rianne, till sin far, hon tog hans hand och vinkade hr de Sabran till sig, hon visste rätt vål, att han två gånger satt sitt lif i fara för att radda henne, och att han nu hade bevarat hennes kropp för pöbelns misshandling. Hon lade hans hand i sin fars, och smålog vänligt. Det låg öfver hennes ansigle ett förklaradt uttryck af mildhet, hvilket jag aldrig förr hade sett. Då hon släppte sin fars hand, behöll hon hr de Sabrans i sin egen. Den unge mannen knäböjde vid hennes läger och kysste hennes hand. Då samlade hon sina sista krafter, reste sig till hälften upp, lade sin arm om hans hals och drog honom till sig. Hon ville tala, men förmådde det icke. omsidor lyckades det henne alt uttala ett enda ord: Henril! — bet var första och sista gången hon hade tilltalat honom med hans förnamn — och i en kyss, som hon tryckte på hans läppar, utandades hon sin starka själ. Mirabeau hade varit en fyst åskådare vid denna sorgliga scen. Då alla vi andra knåböjde vid hennes lik i en tyst bön, blef han ensam stående och hetraklade den hänsofna med en stel blick. Den starke mannen kämpade med sin rorelse; han kände otvifvelaktigt i detta ogonblick, hvad revolution är, huru oskyldiga lida för de skyldiga, och hvad denna aregiriaketskamp vill såga. som fores med de fanaliserade massorna. Han tryckle under tystnad 2refvens och grefvinnans händer, samt lade sin hand på Riannes hufvud. På han lemnade oss, körde Jag, ali han mumlade sor sig sjel: be afskummen! De rölrarna! Det packet! — — Sorgen närmar mennishors hjertan sill hvarann. vår lilla krets hade känt detta, Nifelles minne var förmildrande och fridsällt. hen handtryckning, som förenat hr de bran med arefven vid hans döende dotters lager, hade oppnat hans hjerta för den förtrastlise unge mannen, som tills vidare hade klokt fortegat sin böjelse for Rianne. De älskande sunno stundom tillfälle att på et kort ögonblick nere hos mig utvexla sina känslor, nu var inget hinder mera i vägen för Rianne att bekänna sin kärlek for Henri. Tiden och händelserna pätryckte denna förbindelse en allvarligare och vemodigare prägel, än i allmänhet är händelsen. Jag kunde Sa